Våra rättssystem måste vara pålitliga oavsett hur handläggarnas personliga åsikter i frågan ser ut. I går skrev Hanna Marie Björklund på denna plats om bland annat nämndemannasystemet där personer som sprider rasism anonymt på nätet samtidigt sitter i domstolar som bland annat ska avgöra asylärenden.
Hur ska man kunna lita på att den personen dömer objektivt och sakligt i sin tjänsteutövning?
Lite av samma problematik uppstår när man ser hur hanteringen av Naturvårdsverkets arbete med att ta fram nya Natura 2000-områden ser ut, kopplat till den rättsliga prövningen av nya stenbrott för Nordkalk och Svenska Mineral på norra Gotland.
Det är helt oacceptabelt att ens en antydan om att processen är politiskt styrd ska grumla det beslut som till sist, förhoppningsvis, tas.
Det var jättebråttom, sa Länsstyrelsen i Gotlands län, när förslaget pressades fram utan dialog eller förankring hos dem som äger den mark som man vill belägga med Natura 2000-skydd.
Det visade sig sedan att Gotland var först med att lämna in sina förslag, och det tio dagar innan tiden formellt gick ut.
På Facebook skrev miljöminister Åsa Romson (MP) att ”Många hör av sig till mig och vill se stärkt skydd för Ojnareskogen på norra Gotland. Jag ser fram emot att se myndigheternas förslag och då diskutera hur naturskydd och hållbar regional utveckling kan gå hand i hand på norra Gotland”.
Att som minister kasta köttben som dessa till en stark lobbygrupp i en detaljfråga är anmärkningsvärt och riskerar ju helt begripligt att leda till spekulationer om vad det betyder om hennes inblandning.
När processen för just Gotland får expresshantering ökas misstanken att här ska något igenom kvarnarna fortast möjligt.
Till skillnad från processen med tillståndsprövningen för Nordkalk som hittills tagit tio år utan att frågan är avgjord. Nu ställs prövningen i stand by-läge tills Natura 2000-områdena för norra Gotland är fastlagda av regeringen. Varför inte göra tvärtom? Avvakta med Natura 2000 i väntan på mark- och miljööverdomstolens dom?
Oavsett vad man tycker i sakfrågan, för eller emot eller mittemellan, så är det avgörande att det slutliga beslutet blir rent från misstankar om manipulation av processen, från båda sidor.
Trots den tidigare enigheten mellan de politiska partierna driver Vänsterpartiet och Miljöpartiet parallella spår för att stoppa kalkstensbrytningen generellt.
Den officiella inställningen: vattnet först, jobben sen och naturvärden sist, är därmed inte längre förankrad. MP och V borde inte ha någon chans med sina 15 mandat i fullmäktige mot Socialdemokraternas 21 men med tanke på hur mycket makt S hittills gett bort till sina mindre samarbetspartners är maktfördelningen i antal mandat inte någon tvärsäker mätare.
Kommer den rödgröna majoriteten att hålla genom Nordkalksprocessen om MP och V börjar driva sina partilinjer även som majoritetspartier och inte bara som ett spel för galleriet lite vid sidan om?