SVT har fått en del kritik för att medverka till att det politiska samtalet präglas av tjafs och spelteorier istället för att förklara politiken och låta politikerna tala till punkt.
I söndags visade det sig att man inte tagit åt sig av kritiken, tvärtom slog man rekord i att fokusera på spelteorier genom en suggestiv inledning av veckans Agenda med Sverigedemokraternas Paula Bieler i rollen som spelledare.
Nöjt leende i en dramatisk ljussättning flyttade hon pjäserna på ett schackbräde där den ena efter den andra slogs ut.
Istället för att ställa Paula Bieler till svars för partiets taktik att använda utpressning för att få till samarbete med andra partier, lyfts partiet fram som agendasättare som de andra har att förhålla sig till.
Inga kritiska frågor ställs kring hur SD låter bli att driva sin egen politik då deras över allt annat prioriterade mål är att fälla alla regeringsalternativ där de inte har inflytande.
SD har en central roll i hur nästa regering kommer att se ut. Dock inte i rollen av samarbetsparti utan tvärtom, hur partiet kommer att motarbeta arbetet med att bilda regering.
Men det betyder inte att SD bestämmer hur nästa regering ska se ut.
Opinionsläget är i dag tydligt. Inget block har majoritet, vare sig det rödgröna eller Alliansen eller SD.
Händer inget radikalt kommer läget sannolikt att tvinga fram blocköverskridande samarbeten mellan det rödgröna och det borgerliga blocket.
Det bästa vore, som Liberalernas partiledare Jan Björklund framhöll i Agenda, ett samarbete mellan Alliansen och S.
Socialdemokraterna har tyvärr lite samma syn på samarbete som SD – dock helt utan inslag av utpressning – man vill ha stöd av andra för att föra S-politik.
Mycket hänger också på hur det går för Miljöpartiet, risken att partiet hamnar under riksdagsspärren är inte så stor, många kommer sannolikt att stödrösta på partiet. Utrymmet för stödröster åt ena eller andra hållert är dock mindre när marginalerna är så små att alla röster behövs till alla partier.
Att det går bra för Centerpartiet i opinionen efter flera års ökenvandring i densamma verkar vara ett stort irritationsmoment för många.
Inte bara i den rödgröna sfären utan även inom borgerliga kretsar pekas partiet i allmänhet och partiledaren Annie Lööf i synnerhet ut för att stå för en politik som man inte avser, eller har möjlighet, fullfölja.
En kritik som snarare borde riktas mot Miljöpartiet som i fråga efter fråga går i opposition mot den regering de är en del av.
Nu senast beslutade partiet på sin kongress om amnesti för ensamkommande, ett beslut som inte ens språköret Isabella Lövin såg särskilt stora möjligheter att få igenom, eller ens att partiet kommer att driva särskilt hårt i regeringen.
Att små partier inte fullt ut kommer att kunna genomföra alla sina politiska idéer är knappast någon konstighet.
Men det är för sina politiska idéer och förslag man söker väljarnas förtroende inte för vilka man kan tänka sig samarbeta med.
Så länge spelteorierna är i fokus kommer SD att kunna fortsätta att leende sitta still vid schackbrädet, helt utan några andra politiska förslag än att blockera alla andras.