Jag kan förstå politiker som ibland blir trötta på att kostnader för olika verksamheter ställs mot varandra trots att det inte skulle vara praktiskt möjligt att byta det ena mot det andra.
Som att ta pengar från en investering för att lägga på driften av en helt annan sektor. Men vissa pengar kan man nog rätteligen jämföra då de handlar om samma sak och inom samma område.
I februari 2013 beslutade regionfullmäktige, oenigt, om att inrätta ett naturreservat på Södra Hällarna söder om Visby. Investeringen skulle kosta 3 miljoner kronor, plus en årlig driftskostnad på 300 000 kronor med ytterligare 100 000 kronor vart femte år.
På tekniska nämndens senaste sammanträde beviljades tilläggsanslag med 361 000 kronor och den totala investeringskostnaden uppgår nu till 4 303 000 kronor.
Det är väldigt mycket pengar.
I maj beslutade samma nämnd om en besparing på totalt 100 000 kronor genom att man drar in sop- och latrinhämtning vid en rad gotländska stränder.
Det är i sammanhanget väldigt lite pengar som när de tas bort ger stora konsekvenser för många orter på den gotländska landsbygden: Hammars, del av Ireviken, Katthammarsvik, Lausviken, Sandhamn och Skär, Valleviken, samt vid besöksplatsen Lergrav.
Södra Hällarna är ett fantastiskt område. De investeringar som gjorts har ökat tillgängligheten och ökat värdet av upplevelsen i området. Men det finns många saker man kan göra som blir fina, bra, vällovliga och allt vad superlativer man kan hitta.
Om man har pengar.
Det blir dock helt fel om man i ena änden får mycket och mer men i den andra bara får betala och bli av med det man har.
De gotländska stränderna ägs ofta av privatpersoner, genom samfälligheter eller enskilda. Dessa ägare har i alla tider hållit sina ägor öppna för alla. Man kan säga att samhället genom olika ekonomiska bidrag eller annat stöd slutit ett kontrakt om relationen. Att markerna ska hållas öppna för alla.
Men nu ses kostnaderna enbart som bidrag till privata markägare som kan dras in då pengar ska sparas.
I en del fall finns ytterligare aspekter på samhällskontraktet mellan privata markägare och staten.
I Sandhamn har till exempel stranden rustats av ortsborna med stöd av länsstyrelsen och Havs- och vattenmyndigheten. När allt är klart bestämmer regionen att upphöra med sop- och latrinhämtning vilket raserar en viktig basfunktion.
Det är omöjligt att inte jämföra med de långt större belopp som satsas på ett reservat för att framför allt Visbybor ska ha nära till ett ordnat reservat. Här finns inga ideella insatser som motvikt. Regionen står inte bara för fiolerna utan hela orkestern.
Det finns ingen självklarhet i att privat mark ska hållas öppen för allmänheten. Det är samma sak med de privata vägar som leder ner till våra fina stränder. Ska skötseln av dessa vägar bara ligga på den som äger vägen kan man förstå om denne inte vill stå för mer än det egna slitaget.
De flesta har förståelse för att det inte finns utrymme för ökad service eller nya satsningar.
Men att ta bort det som finns och som dessutom gjorts i samförstånd med det allmänna, det är att bita sig själv i svansen.