För något år sedan sa Ebba Busch Thor, numera partiledare för Kristdemokraterna, att om man ska prata om relativ fattigdom så skulle man kunna säga att jämfört med Ingvar Kamprad så var hon själv mycket fattig.
Detta uttalande har sedan dess delats flitigt i vänsterfora som om Ebba Busch Thors tes var att hon är fattig.
Det säger en hel del om viljan att förstå varandra inom svensk politisk debatt. Självklart förstår Alliansfritt (numera Skiftet) och andra att Ebba Busch Thor inte menar att hon är fattig utan att det är horribelt att jämföra två högavlönade människor och få som resultat att den ena genom jämförelsen kan anses fattig.
När det gäller barnfattigdomen i världen pratas den ofta om i relativa termer. I ett förhållandevis rikt land som Sverige kan därmed fattigdom betyda att inte ha råd att åka på solsemester medan det i Tanzania betyder att man svälter.
När barnorganisationen Majblomman nu går ut inför sommarlovet för att uppmärksamma barns utsatthet inför sommarlovet är det med en rapport som bland annat säger att en svensk genomsnittsfamilj lägger 8 000 kronor på sommaraktiviteter.
Har man denna nivå som norm är antalet fattiga familjer i Sverige mycket stort.
Under 2014 delade Majblommans lokalföreningar ut 5,3 miljoner kronor i bidrag till familjer som behövde klara sommaren. Här handlar det inte om nöjesparker eller utlandsresor utan om så basala behov som mat.
En inte föraktlig kostnadsökning för många familjer under alla lov är matdelen. Utebliven skollunch betyder mycket, själv kan man klara sig med lite fil men med barnen hemma måste det till mer än så.
De flesta kommuner räknar inte med att sommaren ger högre levnadsomkostnader så de familjer som lever med försörjningsstöd får inte mer pengar bara för att det är sommarlov.
Det finns annat än pengar som påverkar barnens välmående under längre ledigheter.
Sommarlovet är ungefär tio veckor långt medan de flesta svenskar har fem veckors semester varav alla inte kan ta ut alla fem just under sommaren. Det blir alltså en svår ekvation att tillmötesgå barnets behov av att vara ledigt med tillgången på egna lediga dagar.
Många fritidshem slås samman under sommaren, det blir inte alls som vanligt och för lågstadiebarn kan det vara en jobbig omställning så att man hellre vill vara hemma.
Många verkar dock klara denna ekvation. 20 procent av de tillfrågade föräldrarna i Majblommans sommarlovsrapport svarar att de är hemma med barnen i alla tio veckor.
En viktig del, förutom att samhället behöver fördela stödet till dem som behöver det mest, är att skolan inte gör stor sak av att barnen efter lovet inför klassen ska redovisa vad de gjort under sommarlovet.
Det kan vara väldigt jobbigt, inte bara för dem som inte haft råd att göra något alls. Visst är det viktigt att låta barnen få reflektera och använda egna erfarenheter i skolarbetet men det kan göras på andra sätt, det behöver inte redovisas inför alla.
På skolavslutningen känns sommarlovet som en hel evighet. För många till glädje men för andra som en pina.