När Fredrik Reinfeldt öppnade för en diskussion om förlängt arbetsliv gick många i spin. Hur kunde han kräva att folk skulle fortsätta jobba efter 65 när de knappt orkar jobba så länge?
Men de flesta känner säkert många 70-åringar som är hur pigga som helst till både kropp och knopp. Alla vill inte fortsätta att jobba men för många blir det abrupt att plötsligt sluta jobba för att man passerat en ålder.
Hur pigg man är vid 65 beror snarare på hur man levt sitt liv än hur gammal man är. Slitsamma arbeten kan göra slut på en person långt innan dess.
Ingmar Skoog, professor och föreståndare för Centret för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, AgeCap, konstaterar att en generell pensionsålder drabbar lågutbildade med tunga jobb och att en höjning skulle slå ännu hårdare mot denna grupp:
”En del kanske behöver gå i pension redan vid 60–65 års ålder eftersom de slitits ned på jobbet. Medan andra som har haft kontorsjobb kanske skulle kunna gå i högre ålder” säger han i DN den 8 januari i år.
Rent generellt säger han att dagens 70-åringar motsvarar 50-åringarna på 1970-talet och att många efter pensioneringen återgår till den livsstil man hade i 20-årsåldern. Man reser och gör saker man tycker är kul helt enkelt.
När åldersstrecket är fastlagt vid 65 blir också möjligheten till karriärbyten begränsat. Vi kan se på min egen situation: mitt första jobb hade jag i sju år och på Gotlands Tidningar har jag jobbat 23 år, nästan halva mitt liv.
Jag har teoretiskt sett 15 år kvar till pensionen. Alltså ganska gott om tid för ännu ett karriärbyte. Om det inte var för att hela samhället fortfarande är uppbyggt kring att vi utbildar oss i 20-årsåldern och kanske hinner med en omskolning men efter 47 är det så gott som kört.
Framför allt ekonomiskt. Om man inte har sparade pengar som kan finansiera ett karriärbyte. Rätten att ta studielån begränsas nämligen från 47 års ålder och även med fullt studielån är det som bekant inte så fett.
Studiemedel får du till och med det år du fyller 56 men det är ju inget man kan leva på.
Men även rent praktiskt är det svårt att få ihop det. Visst, man har rätt att ta studieledigt men är man mitt i livet kan man inte bara lägga om hela tillvaron på några veckor.
Man får beskedet om antagning ganska sent och står man som reserv kan man bli antagen bara några dagar innan utbildningen börjar.
Det är lätt att definiera hindren men svårare att komma på ett nytt system som är anpassat till att vi lever längre och är friskare och att vi behöver jobba längre för att hålla uppe välfärden.
Till saken hör rädslan att lämna ett fast jobb för en osäker framtid.
Vi behöver rent allmänt bli friare att byta arbetsplats, i dag drar sig många från att byta jobb på grund av den trygghet ett fast jobb ger.
En trygghet som helt försvinner om man ska börjar om från noll på ett nytt jobb.
Om det ska bli möjligt att jobba till 75 snarare än 65 så kan inte möjligheten att skola om sig sluta vid 47.
Samtidigt måste systemet med studielån fungera, den som lånar måste hinna betala tillbaka det också.