Det går verkligen inte att bli klok på de lokala Socialdemokraternas syn på samarbete.
Efter valet konstaterade de att deras ”regeringsalternativ” fallit och skickade efter några dagar ut ett erbjudande, via medier, att de stod till förfogande för samarbete med Centerpartiet.
De samtal som fördes svarade de sedan på via journalister som fick beskeden innan Centerpartiet.
Då det stod klart att Centerpartiet som största parti i största block såg det som rimligt att Centerpartiet skulle få posten som regionstyrelseordförande valde Socialdemokraterna att direkt avvisa alla tankar om blocköverskridande samarbete. Därefter la de rödgröna toppföreträdarna, till synes samordnat, ut en matta av indignerade kommentarer om Centerpartiet i sina sociala medier.
Det återkommande temat är att de inte förstår Centerpartiets agerande och att det på något sätt skulle vara oansvarigt att bilda ett styre där Socialdemokraterna inte ingår.
I dag skriver Meit Fohlin och Filip Reinhag i en insändare i GT att de tolkar valresultatet som att väljarna röstade fram en koalition av S och C. I ett sådant scenario skulle det sedan vara givet att Socialdemokraterna, som är marginellt större än Centerpartiet i antal röster, dock helt likvärdiga i antal mandat, skulle fortsätta inneha posten som regionstyrelseordförande (RSO).
Det är möjligt att detta blir logiskt i den socialdemokratiska världen men för oss andra är det mer ännu ett bevis på den historiska självgodhet som präglar Socialdemokraterna. Samma egenskap som fick Marita Ulvskog att utbrista ”det kändes som en statskupp” när S-regeringen föll i valet 1976.
Socialdemokraterna ska regera, allt annat är oansvarigt och odemokratiskt.
En annan tolkning av valresultatet är att väljarna valde bort Socialdemokraterna, delvis på riksplanet men absolut tydligt på Gotland.
Senaste valet förlorade partiet 1 094 väljare, nästan 10 procent. Nästan lika stort var tappet 2014 då man förlorade 997 röster. På två val har man minskat väljarstödet med cirka 17 procent.
En liten portion ödmjukhet inför detta hade varit klädsamt.
När det talas om blocköverskridande överenskommelser verkar det för Socialdemokraternas del vara helt otänkbart att ingå i ett samarbete där S inte har ledartröjan. Då blir det svårt att nå resultat.
Filip Reinhag och Meit Fohlin kritiserar Centerpartiet för att inte ha ”bordet rent” när de bjöd in till samtal, att det egna bordet var dukat med ett ultimatum att Alliansen skulle splittras samt att Socialdemokraterna skulle sitta kvar i ledande ställning anses kanske som en självklarhet snarare än just ett ultimatum.
Alldeles oavsett de båda partiernas vilja att köpslå om RSO-posten vore det inte det demokratiskt bästa att S och C bildade majoritet.
Det är inte det väljarna röstat på som Filip Reinhag och Meit Fohlin tolkar det i sin insändare.
Hade partierna ändå, av bekvämlighetsskäl, valt att ingå en sådan koalition hade det skadat båda partierna. Om det finns nackdelar med minoritetsstyre så finns minst lika många med en så dominerande majoritet av de två stora partierna.
Det är intressant att se hur de partier som inför valet framhöll Eva Nypelius (C) som en uppskattad politiker just för sin kompetens och sitt ansvarstagande, nu ägnar stor kraft åt att misstänkliggöra hennes sätt att sy ihop en majoritet för Gotlands bästa. Det svänger snabbt får man säga.