I söndags stod jag utanför en stor konserthall i Köpenhamn och såg tiotusen överlyckliga, trötta men uppspelta fans strömma ut på gatorna, ner mot metron, mot bussar eller mötande föräldrar som liksom jag väntade i den vackra parken utanför.
Inte en tanke gick då till möjligheten att konserten skulle kunna vara föremål för hatande terrorister.
Två dagar senare spränger sig en man till döds i samband med en konsert med Ariana Grande i Manchester. Jag kan tänka mig att publiken i stort liknande den jag såg strömma ut från Forum i Köpenhamn där Shawn Mendes spelat. Unga tjejer i huvudsak.
Det kunde lika gärna ha skett i Köpenhamn. Insikten är svår att ta in.
När terroristerna inte lyckas stoppa frihet och demokrati blir deras metoder helt klart mer och mer desperata. Att rikta in sig på barn och unga är så vidrigt fasansfullt att till och med deras egna anhängare borde ta avstånd.
De som anser att terrorism har med religion får gärna förklara vilken gud i vilken lära som förespråkar urskillningslöst mördande av barn och unga oskyldiga människor?
Hur ska vi kunna skydda oss så länge det finns galningar och våldsverkare som är beredda att dö för vilken sak de nu tror på? En gud eller övertygelsen om att människor av olika nationaliteter och kulturer inte ska leva sida vid sida.
Terrorismen kommer från olika håll, vi är alla måltavlor. Ingen kommer undan. Det är denna insikt som är terrorismens näring så klart.
Det är när vi vet att det kan drabba oss, våra nära och kära, som skräcken griper tag. Det går inte att tänka att det är något som händer långt bort, inte här. Här inställer sig en viktig lärdom. Det där ”långt bort” som är vardag för så många människor. Där det inte blir stora nyheter av ett terrorbrott utan där terrorn är vardag.
Det går inte att tänka sig hur det är att hela tiden vara medveten om att terrorn lurar överallt. Ändå är det så för många. Ingen enda människa borde kunna ifrågasätta att man tar varje möjlighet att fly från en sån verklighet.
Hur man kan tänka tanken att skicka tillbaka människor som lyckats fly från detta, är ofattbar.
För oss som inte har personlig kontakt med människor som flytt, som de där vi kallar ”ensamkommande”, är det lätt att sätta sin tilltro till att myndigheterna följer reglerna. Har man inte asylskäl ska man inte få asyl.
Svårare är det att värja sig mot alla dem som jobbar, avlönat eller ideellt, med dem som flytt hit. Deras vittnesmål och upprörda vädjanden till staten att sansa sig borde få fler att förstå vad det handlar om.
I dag kan ni läsa en insändare undertecknad av en rad volontärer och representanter för olika aktörer med krav på amnesti för de ensamkommande flyktingungdomar som varit här mer än ett år.
Skälen är som de skriver flera. Vi ska inte skicka människor, vare sig unga eller vuxna, till länder där de riskerar sina liv. Vi behöver också arbetskraftsinvandring för att klara välfärden framöver.
Den sista faktorn de pekar på är kanske den allvarligaste. Genom att inte ta emot dessa ungdomar riskerar vi att de lever gömda, där ”papperslösa” utnyttjas på alla möjliga sätt och dessutom riskerar att hamna i kriminalitet och drogmissbruk. Det är inte bara ett framtidsscenario, det händer redan.