Så hände då det som var grunden till hela uppståndelsen kring den avkragade prästen i Visby för tre år sedan.
Då fick en präst som sexuellt utnyttjat flera unga flickor i sin församling tillbaka rätten att vara präst av domkapitlet i Visby stift. Samma domkapitel som för cirka tio år sedan krävde att han tog den av sig.
När prästen självmant accepterade att lämna prästämbetet, samtidigt som han lovade att aldrig mer närma sig vare sig flickorna eller ämbetet igen, hoppades dåvarande biskop Lennart Koskinen och andra i ledande ställning att frågan lösts på bästa sätt.
I efterhand kan man konstatera att det inte blev som man hade tänkt.
I den utredning som domkapitlet gjorde var prästen den enda som fick komma till tals, och man bedömde att han sonat sitt brott och åter kunde verka som präst.
Svenska Dagbladet har nu i tre artiklar berättat att prästen åter jobbar med ungdomar, denna gång konfirmander i en församling i Mellansverige.
Föräldrar fick höra om hans förflutna och ställde frågor till sin församling som först försökte tona ner vad prästen gjort under sin tid i Visby.
Det är oerhört provocerande att läsa kyrkans och prästens egna kommentarer kring nyheten att han nu åter jobbar med ungdomar som präst.
Man förminskar hans gärningar till att handla om ”synd” och vara ”omoraliska”. Och att allt nu är förlåtet.
Att utnyttja sin ställning som präst och själavårdare är mer än omoraliskt. Synd är något kyrkan uppfunnit, skam däremot är verkligt och har här gått på torra land.
Biskop Sven-Bernhard Fast tyckte för tre år sedan, och verkar tycka än i dag, enligt kommentarer i Gotlands Allehanda som skrev om händelsen i går, att problemet inte är det som hänt utan att medier rapporterar om det.
I mars 2015 sa Sven-Bernhard Fast till GT: ”Samtidigt sörjer jag också över de sår som rivits upp och de nya sår som drabbat människor i det fördolda genom den senaste tidens publika stormar”. Till GA sa han i går att han höll fast vid beslutet att ge prästen kragen tillbaka och att: ”Den som nu skapar oro får också ta sitt ansvar”.
Domkapitlet gav mannen tillbaka rätten att vara präst eftersom de ansåg att han gjort en ”radikal förändring” från tiden då han använde sin position till att få sex av tonåriga flickor.
Hade domkapitlet frågat någon mer än prästen själv hade de fått veta att beteendet fortsatt.
Prästen fortsatte att ta kontakt med minst en av flickorna tills hennes föräldrar sa till honom att sluta. När beslutet blev känt att han fick sin prästkrage tillbaka skickade han ett sms till en av de flickor han försökt men inte lyckats få sex med, med texten: ”I´m the last man standing”. (Källa: Horisont). Det borde stå klart för alla att detta är en person som inte förändrats och där risken för att fler kommer att utsättas är stor.
Jag ställde samma fråga i en rad texter kring påkragningen 2015 och jag frågar det igen: Vad är det som gör att kyrkan så benfast värnar denne mans upplevda rätt att vara präst före allt annat?
När församlingsmedlemmar inte kan lita på att kyrkan skyddar sina unga är det en evig tur att det då och då blåser upp till ”publika stormar”.