I handlingarna till fullmäktige på måndag redovisas sjuktalen för regionens 6 550 anställda.
Sjuktalet för kvinnor hittills i år är 6,7. För män 3,9.
Mest sjuka är man i utbildnings- och arbetslivsförvaltningen (lärarna) och socialtjänsten (hemtjänsten).
Arbetsbelastningen för lärarna ska lindras genom anställning av lärarassistenter, socialpedagoger och arbetsmarknadsåtgärden ”extratjänster”. För hemtjänsten är sjukskrivningarna kopplade till svårigheten att bemanna. Hemtjänsten har fortfarande det högsta sjuktalet av alla yrkesgrupper, 11,8 procent (februari 2017).
Hur ska regionen kunna locka till sig fler till dessa yrken med denna krassa verklighet som grund? Det är ett dilemma som landets alla kommuner och landsting brottas med.
Låga löner och usel arbetsmiljö är inte direkt det som får unga att söka sig till vård, skola och omsorg.
Det pågår ett ”sjukfrånvaroprojekt” inom regionen vilket är bra. Att förebygga ohälsa på arbetsplatsen är ett arbete som kräver fokus och ambitioner. Här finns ju också en väldigt bra referensgrupp att lära av.
Vilka faktorer finns för män som grupp som gör att deras sjuktal är så mycket bättre än kvinnornas?
Ta reda på detta och se om kanske dessa faktorer går att föra in i de yrken där sjukskrivningarna är som högst.
Kvinnor är som bekant inte byggda av klenare virke än män. De dubbelarbetar och har det mesta av ansvaret för hem och familj. Detta kräver styrka, lojalitet och uthållighet. Så det är knappast det biologiska könet som är förklaringen.
Att inte kunna stanna hemma när man är sjuk utan vetskapen om att ens arbetskamrater hamnar i skiten är en ohälsoframkallare av rang.
Arbetsgivaren kan komma undan med att konstatera att ”det inte finns vikarier”. Men elevernas, patienternas och de gamlas behov minskar inte för att det saknas personal.
Och det är personalen som får lösa problemen och betala priset: ökad risk för egen ohälsa.
En ond cirkel som alla är fullt medvetna om men ändå sitter still och studerar intensivt för att se när den brister.
Mer pengar, kortare arbetstid eller fler tjänster hjälper inte när ingen vill jobba under dessa villkor.
Det behövs något annat.
Minst lika viktigt som en anständig lön är att känna sig uppskattad. Att få något tillbaka för alla gånger man ställer upp för att lösa arbetsgivarens problem. Inflytande och delaktighet.
Men kanske kan ändå arbetskraftsbristen till slut bli det som driver upp lönerna närmare den nivå som gäller för offentliganställda som jobbar med andra saker än mänsklig omvårdnad och omsorg?
Om tillgång och efterfrågan fungerar borde dessa personalgrupper ha goda förutsättningar. Särskilt när arbetsgivaren är en politiskt styrd organisation, för närvarande styrd både lokalt och på riksplanet av partier som säger sig vara arbetarpartier och de enda som på riktigt värnar ”schysta villkor”.