Sverigedemokraterna firar 30-årsjubileum i år. Partiet som under alla dessa 30 år har haft ”massinvandringen” som sitt stora fokus.
I en intervju i Dagens Nyheter får partiledaren Jimmie Åkesson frågan: ”Vad i er historia tycker du är jobbigast? ” Hans svar: ”Att man inte ger sig. Att man inte slutar tjata”.
Det är klart att det är problematiskt för ett parti som säger sig ha nolltolerans mot rasism att omvärlden inte har lust att glömma partiets ursprung och nära historia. Att ”man” fortsätter att tjata om att partiet bildades ur ”Bevara Sverige svenskt”. Att det inte var särskilt länge sedan det förekom nazistuniformer på partimöten. Att det bara är några år sedan ledande företrädare jagade folk på stan med järnrör och skrek ”hora” och ”babbe” och skröt om hur de skulle lura polisen om de blev påkomna. Klart man inte vill bli påmind om såna trista grejer.
Den retorik som använts långt före flyktingströmmar och IS-härjningar har gått ut på att ingjuta oro och rädsla för det främmande. Att det finns något som går förlorat om ”det svenska” blandas upp med för mycket av ”det främmande”.
Man minns hellre nostalgiskt svunna tider där kärnfamiljen åt hederlig svensk husmanskost innan de bänkade sig för att se på Hylands hörna.
Denna idyll har krossats och det pågår en invasion.
Budskapet vässades till sin spets i den valfilm som ingen tv-kanal ville visa inför valet 2010 där en pensionär med rullator jagades av en grupp burkaklädda kvinnor med barnvagnar. Sverige skämdes men SD ökade sitt väljarstöd i det efterföljande valet.
Inför årets val har två andra, nästan identiska, valfilmer nyss nått ut.
Båda filmerna har samma scenario, förut rådde harmoni, nu råder kaos.
Men det är inte SD som står bakom dessa filmer, det är LO och det är Moderaterna. I LO-filmen är skulden inte utpekad, men lösningen klar: under röda fanor tågar man mot framtiden. (Sa jag att det var LO:s film, inte S?)
I moderatfilmen råder ingen tvekan: Allt är invandringens fel.
Att ensidigt måla upp det som inte fungerar i vårt samhälle och ge en utpekad grupp kollektiv skuld för detta är ett gammalt beprövat knep. Som vi borde ha lärt oss av.
När man kritiserar detta sätt att elda upp stämningar kan man riskera att anklagas för att mörka och inte vilja se sanningen. Också det är vi vana med från Sverigedemokraterna sedan länge. Liksom återkommande anklagelser om att svenska medier går i täten för denna mörkning.
Det gör mig uppriktigt ledsen att se moderater nu också sälla sig till denna skara. Vad som händer med Alliansen när SD och M verkar enats kring sin bild av Sverige och vad som behöver göras återstår att se.
Moderaternas tydliga ställningstagande den senaste veckan har beklagats öppet av Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson.
Moderaterna har sedan en tid anklagat Centerpartiet för att riskera allianssamarbetet genom att hålla fast vid sin linje att det är fullt möjligt att kombinera en generös flyktingpolitik med ordning och reda. Vem som utgör den största risken för detta samarbete kan man diskutera.
Liksom att inget ljus riktas mot regeringsledande Socialdemokraternas nya linje där ord som solidaritet verkar lysa med sin frånvaro.