När regionfullmäktige i går skulle besluta om ett avtal för att ta emot asylflyktingar tog Sverigedemokraterna äntligen till orda i denna församling.
Hittills har partiet inte haft en enda åsikt i någon fråga rörande hur vardagen för gotlänningarna ska se ut. Inte en enda politisk idé har dryftats.
Men när det handlar om att ta emot 250 av de miljoner människor som flyr sina hem från krig och terror, då fick partiet äntligen luft för sin enda fråga: att ropa stopp och belägg. Till och med när det handlar om att öka mottagandet från en noll-nivå säger Sverigedemokraterna nej med argument som om det handlade om att öka med 25 000 på en redan hög nivå.
Med myter som underlag byggde de sin argumentation och efter en hel rad repliker och mothugg hade Kaj Lundmark ingenting att säga.
Inte ett enda bemötande hade partiet att komma med. Man framförde sina inövade teorier och var inte angelägen om att försvara eller förklara dem när de ifrågasattes. Sverigedemokraterna är inte intresserade av nyanser eller olika perspektiv på invandring.
Logiken haltar betänkligt i Kaj Lundmarks resonemang.
Gotland har tagit emot ensamkommande flyktingbarn i flera år. Det är ett ansvar Gotland varit bra på att ta. Enligt Kaj Lundmark leder detta till en stor anhöriginvandring eftersom ”kvinnor i Afrika” föder i genomsnitt sex barn. Ingen dålig generalisering för en hel världsdel och kontinent.
Han tog vidare exemplet att det tar i snitt sju år för en invandrare att komma i arbete. Det kan jämföras med ett barn fött i Sverige av infödda svenska föräldrar. Där tar det upp emot 30 år innan de kommer in på arbetsmarknaden och slutar bli en kostnad för samhället.
Som vanligt försöker Sverigedemokraterna ge sken av att de talar för en stor men tyst majoritet. Så är inte fallet. De allra flesta svenskar är positiva till ett en generös flyktingpolitik.
Däremot finns det en oro för Sveriges förmåga att ta emot och integrera stora mängder flyktingar som har stora behov av vård och omsorg.
Men det är inte den oron som Sverigedemokraterna bemöter, de har ingen politik för integration eller att lösa de problem som finns.
De ser invandrare som ett problem i sig, ett problem som inte går att lösa eftersom själva problemet är att de är födda i ett annat land och med en annan kultur.
Den enda vägen för en invandrare att bli accepterad av SD svenskhetsnorm är att lämna hela sin kultur och hela sitt land bakom sig för att sätta upp bonader och stå i kö. Saker som SD i sitt politiska program har som exempel på vad det innebär att vara svensk.
Vanliga människor kommer inte till tals i denna fråga påstår Kaj Lundmark.
Många människor ser problem, visst, de är oroliga, visst, men Kaj Lundmark, Björn Ljung och Arvid Olofsson och resten av SD har inte ett enda förslag till lösning på dessa problem.
De ser människor på flykt som enbart en kostnad, människoöden att beklaga på avstånd men inte lyfta ett finger för att hjälpa till ett annat liv här hos oss i Sverige.
Jo, vanliga människor kommer visst till tals, Kaj Lundmark.
De tycker bara inte som du.