När man försöker hålla sig uppdaterad och bygga på sin allmänbildning genom att följa nyhetsflödet får man en hel del ”annat” på köpet.
Historier som först delas via sociala medier från upphovspersonen själv, man kan se samma inlägg upprepade gånger under några timmar, delade av ens Facebook-vänner.
Dagen efter, eller redan samma dag, delas samma historia, men då av kvällspressen som snappat upp att här finns en viral historia som lockar läsare. Att en majoritet redan läst om händelsen via sociala medier verkar inte vara viktigt.
Sen kommer samma historia en gång till via de sajter som samlar in nyheter och virala sociala medier-inlägg.
Till slut känner hela Sverige till mamman som är arg för att hennes barn inte erbjuds vegansk skolmat. Alla vet hur hon ser ut, vad hon heter och var hon bor.
Vi vet alla vad som händer sen.
Alla Internets tyckare och tänkare ska nu analysera och ge sin syn på det hela. Givetvis utan att läsa artikeln i fråga, det räcker att läsa rubriken.
Jag tycker inte att skolmatsalen ska vara en a la carte-restaurang. Där får man äta det som bjuds.
Men jag kan också se mamman hånas i efterspelet av händelsen, jag ser bilden på hennes barn delas och kan tänka mig hur det ser ut i hennes flöden i sociala medier.
Hela samhället måste skärpa sig om vi inte ska nå fördumningens bristningsgräns.
Enskilda medborgare måste sluta bli kränkta för att samhället inte erbjuder all inclusive. Samhället ska stå för våra mest grundläggande behov, resten får vi stå för själva.
Medier måste skärpa sig och sluta bygga spinn på enskilda medborgares privata inlägg i sociala medier bara för att de är ”konstiga” eller för att man vet att det här kommer att sätta fart. Rekordet kanske togs kanske när ett (1) inlägg i en norsk Facebook-grupp handlade om att man gjort om texter i barnvisor som handlar om djur och detta fick stor spridning i Sverige av kvällspressen med rubriker som ”veganernas hårda kritik mot Bä bä vita lamm”.
Och ja, ni kan nog ana vad som hände sen.
Från 1949 gav Svenska landskommuners förbund ut Medborgarboken till alla som uppnådde myndighetsåldern.
Man påmindes då om sina rättigheter och skyldigheter och här fanns mycket kunskap att ösa ur i hur såväl Sverige som världen är ”organiserade”.
I Medborgarboken beskrivs tankar om självkänsla, relationer, tolerans med våra olikheter och respekt för människors lika värde – hela FN:s förklaring om mänskliga rättigheter var inbundna på särskilt fint papper i boken – och ett stort utrymme i handlar om vikten av att känna till och ta till sig kulturens värden.
I dag har ett annat ideal ersatt det som en gång rådde om medborgarens plikt att vara påläst och allmänbildad. Det är snarare värt en uppmuntrande klapp om man erkänner att ”man inte har en aning” om än det ena, än det andra.
Vilka partier som sitter i regeringen? Ha, ha, vem bryr sig?
Ett samhälle där medborgarna inte bryr sig, är dåligt pålästa och dessutom kanske drabbade av verkliga orättvisor är ett lätt byte för populismen.