Vissa stunder önskar jag att jag kunde välja bort att läsa sånt som inte tillför mig något annat än irritation. Texter vars enda syfte verkar vara att få uppmärksamhet.
Det finns en liknande tanke som somliga vill införa i verkligheten, så kallade trigger warnings, inom högre utbildning.
Eftersom historien, och för den delen även delar av vår nutid, innehåller kränkande åsikter och hemska händelser ska man bli varnad för att slippa se dem.
Nu förespråkar jag varken trigger warnings eller en redigerad verklighet, fri från irriterande opinionsbildare.
Men ibland orkar man nästan inte ta in hur debatten fördummar oss.
Det finns väldigt mycket som vi är överens om, oavsett politiskt läger. Ändå ska det tramsas i dessa frågor för att få sin politiska motståndare till den dumma och onda och sig själv till den kloka och goda.
Eller debattens heliga graal: få det till att ens motståndare gynnar SD på det ena eller andra sättet. Ka-tjing!
Några exempel på saker som inte är samma men som ändå varit undertonen i många debatter i sommar:
- Att kritisera islamister är inte detsamma som acceptera nazister.
- Att uppmärksamma det strukturella kvinnohatet är inte detsamma som att säga att män inte kan drabbas av hat.
- Att stå upp emot hetsen mot en kvinnlig komiker som klantigt använde n-ordet är inte detsamma som att försvara n-ordet/förneka rasism/förneka rasifierade deras definition av rasism.
- Att påstå att Ryssland under Putin utgör ett reellt hot mot vår omvärld betyder inte att man tror på ”en rysk invasion i morgon”.
- Inte heller är det logiskt eller konstruktivt att jämföra köttätande med rasism.
Jag läste i somras en två år gammal artikel av Katarina Barrling, fil. dr. statsvetenskap, där hon beskriver den så kallade generositetsprincipen inom vetenskapsteorin. Den utgår från att man ska vara generös i sina tolkningar och inte genast dra slutsatser som till förstone kan tyckas givna att dra för att bevisa sin egen tes.
Hon beskrev dagens debattklimat som en motpol till denna princip: Den lyfter – eller snarare sänker – nivån från ”går något att missförstå så ska det missförstås” till ”med litet träning kan allt missförstås”.
Nog ligger det något i den analysen och jag har säkerligen själv bidragit till det i någon mån på det lokala planet. Då hoppas jag på mothugg.
Hur ska man då generöst tolka det faktum att Stockholms lokaltrafik anser det lämpligt att tapetsera en tunnelbanestation med SD-reklam med grova felaktigheter och hets mot samhällets svagaste grupp: tiggarna?
Man hänvisar till fri politisk åsiktsbildning och visst sådan råder. Men företag har också egna etiska regler och yttrandefriheten ger en inte rätt att säga vad som helst, inte ens på betald annonsplats.
Sverigedemokraterna har helt klart släppt på garden när det gäller den påstådda nolltoleransen. På partiets sommarfest bjöds nationalistiska bandet Ultima Thule oblygt in och nu hetsar man öppet mot romer.
Hela musiksverige tog avstånd från Ultima Thule när det uppdagades att de sponsrades av den rasistiska kampanjorganisationen BSS, Bevara Sverige Svenskt. Nu är de gäster hos landets tredje största parti.
Jag mår illa.