Stefan Löfven brukar prata om sina ständigt utsträckta händer till oppositionen för att hitta gemensamma lösningar. Vi har ofta sett prov på vad dessa löften är värda och häromdagen kom ett tydligt ställningstagande.
Genom att lägga fram ett förslag om kraftiga begränsningar för privata företag i välfärden har regeringen Löfven tydligt valt att stödet från Vänsterpartiet är högst prioriterat.
Det är obegripligt av flera skäl.
För det första finns det inte majoritet för förslaget i riksdagen.
Det kommer alltså inte att bli verklighet.
För det andra visar det att allt tal om vikten av blocköverskridande samtal bara har varit tomt prat.
Löfven och kompani vill cementera blocken, inte lösa upp dem.
I en reklamfilm i sann socialdemokratisk anda konstaterar man att nu är det slut på de privata aktörernas svinaktiga hantering av skattepengar som är menade att gå till skola och omsorg. Sjukvården är hittills undantagen det utlovade vinsttaket.
Vilka konkreta exempel man tar upp? John Bauer och Carema.
JB-koncernens konkurs (2013) var ett gigantiskt misslyckande. Men vilka fler exempel har vänstern som bevis för att det fria skolvalet har lett till att skolan dränerats på resurser?
Dessa två nu ganska inaktuella exempel är de enda som återkommer som exempel på varför privata aktörer ska åthutas.
Några andra verkar man inte hitta hur man än anstränger sig. Det kan bero på att de flesta sköter sig, är uppskattade och på flera sätt är en förutsättning för att välfärden ska fungera.
För man undrar onekligen över vart alla elever och brukare ska vända sig när deras privata utförare försvinner och åter blir tillgängliga bara för dem med feta plånböcker. För det måste ju vara en del i regeringens ambition, annars skulle ju man inte tagit till storsläggan.
Några ska bort, oavsett hur de skött sitt uppdrag och oavsett hur många nöjda elever/brukare de har. Hur ska Region Gotland klara skolan, äldreomsorgen och assistansverksamheten utan de privata företagen? S/MP/V måste i alla fall rent hypotetiskt räkna med att dessa kan försvinna och ha en beredskap för hur det ska hanteras. Allt annat vore ju totalt oansvarigt.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hoppas att frågan ska bli en valfråga. Det hoppas jag också.
En from förhoppning är också att dessa partier skalar av de värsta kanterna i sin retorik.
Så här kommenterar till exempel Ulla Andersson (V), ekonomisk-politiska talesperson, frågan: ”Vill man att pengar vi betalar till cancervård istället går till att berika bolagsägare, nej så vill man inte ha det” (till SVT).
För det första är sjukvården undantagen, även om regeringen ”lovar” att genom en utredning hitta andra sätt att begränsa vinsterna i vården.
För det andra är det ett motsatsförhållande som bara existerar i fantasin. Dålig kvalitet och utebliven vård är inte det som präglar de privata aktörerna. Snarare tvärtom.
Men man kan förstå Ulla Andersson och andra vänsterpartisters höga tonläge. Tänk att gång på gång få igenom sina krav på regeringen utan att behöva ta ansvar för en enda konsekvens. Snacka om drömläge.
Det finns väl bara ett litet dilemma i kråksången och det är att väljarna inte har gett Vänsterpartiet så stort inflytande, det har Stefan Löfven gjort helt på egen hand.
Allt för att få sitta kvar vid makten.