För att öka nyanländas inträde på arbetsmarknaden har regeringen instiftat ”100-klubben” som ska ge företag fördelar förutsatt att de tar emot 100 nyanlända i praktik.
Ett beslut helt i linje med regeringens övriga jobbpolitik, men totalt tondövt när det handlar om att stimulera dem som skapar jobb, nämligen småföretagen. Precis som man vill styra om stimulanspengar från de små företagen (genom att försämra Rot och Rut) till de stora byggföretagen ger man nu gräddfil till företag som sannolikt inte har lika stora hinder att anställa som i fåmansföretagen.
Den rödgröna regeringens inställning till företag och företagare är minst sagt ambivalent. Å ena sidan ser man gärna stöd till storföretagen å andra sidan framställer man företagare i allmänhet som skurkar.
I måndags var det så att Gotlands Folkblad kokade över av ideologisk socialism och påståendet: ”Svenskt Näringsliv drog igång kampanjen ”Ta ställning för ett välkomnande Sverige” efter det att Dagens Industri avslöjat näringslivets samarbete med Sverigedemokraterna” har så vitt jag sett ännu inte rättats.
Jonas Bergström påstod detta och tog sedan i så hela SSU-baneret sprack:
”Lemne (Carola Lemne, Svenskt Näringslivs vd, reds anm) drömmer om den svenska drömmen. Ännu större klassklyftor där de på botten drömmer om att nå toppen och där lögnen om att alla har samma möjlighet att nå dit, eller att det ens är möjligt med ett samhälle där alla är direktörer men ingen arbetar, rättfärdigar orättvisorna.
Vi ska krypa på knäna, le och vara tacksamma mot de snälla arbetsgivarna som ger oss jobb men aldrig organisera oss för att kräva rimliga arbetsvillkor och löner”...
När det ”avslöjades” att Svenskt Näringsliv”, liksom LO för övrigt, för samtal med Sverigedemokraterna liksom alla övriga riksdagspartier blev debatten om möjligt ännu mer absurd än den redan var.
Med tanke på att väldigt många av LO:s väljare enligt flera opinionsundersökningar sympatiserar med SD borde även detta vara en ohelig allians i behov av exorcism.
En annan skillnad mellan Svenskt Näringsliv och LO är att näringslivet sedan länge varit för en öppen och generös arbetskraftsinvandring medan LO har... en lite annan historia.
Och kampanjen Bergström hänvisar till har pågått långt innan Dagens Industri skrev om mötena mellan Svenskt Näringsliv och Sverigedemokraterna.
Att företagare i allmänhet skulle ha som mål att införa usla förhållanden och dito löner för sina anställda är näring för mångas röda engagemang.
I verkligheten, där de flesta av oss lever, finns det andra sätt att se på saken. För det första finns det ingen, mig veterligt, som vill lämna den svenska modellen där parterna på arbetsmarknaden ska komma överens om villkor och löner.
För det andra handlar en ambition om sänkta ingångslönerna inte om att införa slavlöner. I dag är lönespridningen liten, en helt nyanställd utan erfarenhet tjänar inte jättemycket mindre än sina arbetskamrater. Att stämpla alla förändringar av dagens villkor som att de giriga direktörerna vill förslava sina anställda är att föra debatt på en väldigt låg nivå.