Tänk vad skönt det vore om man kunde bortse från verkligheten och bara lyssna på vad de ansvariga politikerna berättar.
”Målmedvetet genomför Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet successivt de åtgärder som är nödvändiga för att få en stabil och långsiktigt hållbar utveckling av Region Gotlands ekonomi” står det att läsa i den rödgröna varudeklarationen av majoritetens budget för 2018.
Men så tittar man på sifferunderlaget till de fina orden och på första pappret deklareras utgångsläget för att leva upp till konstaterandet att man har läget under kontroll. Vi har inte kommit halvvägs in på året och nämndernas resultat för året pekar redan mot ett underskott på 47 miljoner kronor.
Det totala resultatet visar ändå på ett plus, 28 miljoner kronor. Och det är bättre än budget som bara räknat med 27 miljoner.
Men så länge nämnderna gör av med mer pengar än fullmäktige tilldelat dem spelar sista raden ingen roll. Ekonomin och därmed förutsättningarna för hela vår välfärd urholkas steg för steg. Detta är den absolut största skiljelinjen mellan majoritetens och oppositionens syn på den verksamhet de är satta att förvalta.
Majoriteten vill självklart inte ha en ohållbar ekonomi, vare sig kortsiktigt eller långsiktigt. De är övertygade om att de säkrar verksamheten genom att inte lägga på ytterligare krav på att hålla budget. Tyvärr är inte ekonomi en åsikt utan det kanske mest förutsägbara som finns.
Plus och minus måste gå ihop.
Det blir också ohållbart att i ena rollen, i regionfullmäktige, sätta upp mål för verksamheten, för att i den andra rollen, i regionstyrelsen, säga att det inte går. Då får man sätta nya mål som harmoniserar med det man anser sig kunna uppnå.
Förra året tillsattes en krisgrupp inom regionen för att tillsammans ta ett fast grepp om situationen och staka ut mål för att steg för steg komma tillrätta med nämndernas underskott. Tillsammans och över parti- och blockgränser enades man om vad som behövde göras.
I nästa steg konstaterar majoriteten att det inte går att och beslutar om något annat. I efterhand kritiseras oppositionen för att den förespråkar den nivå som tjänstemännen räknat ut behöver göras i besparingar, 200 miljoner kronor på tre år, och som man var överens om nyss, och beslutar att bara lägga ut 170.
Redan där har man resignerat och det kan kallas mycket men att säkra välfärden är det inte.
Men som rödgrön kommer man väldigt långt med fina ord.
Välfärden är per definition det kanske finaste vi har. Alla den verksamhet som bedrivs i vård, skola, omsorg, infrastruktur och stadsplanering är fantastisk. Därför behöver den mer än fina ord, den behöver förutsättningar och en långsiktig, hållbar, styrning och ledning.
Medborgarna är värda mer än fina ord om hur fantastisk vår välfärd är, de behöver politiker som tar ansvar för att den finns kvar även för kommande generationer.
Att peka ut de politiker som vill ta ansvar för att vara oansvariga tilltalar förmodligen dem som hellre lyssnar till de fina orden än plus och minus.
Men då vore det klädsamt att driva en annan politik från början, inte i efterhand ständigt konstatera att det inte går att följa de beslut man själv har fattat.