Det man inte vet något om, det lider man inte av. Det man inte har, det vill man ha.
Två talesätt som tillsammans utgör grunden för både konsumtion och reklam.
Vet vi inte att det finns en robotdammsugare så känner vi inte heller något behov av en sådan. Men i den stund vi vet att den finns, börjar vi fantisera om hur bra det vore att ha en.
Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, skrev i går på DN Debatt om att reklam bör förbjudas eftersom den hetsar oss att köpa saker vi egentligen behöver.
”Om vi slapp konfronteras med reklamen skulle vi frivilligt göra klokare val av livsstil, bruka färre ändliga materiella resurser, leva enklare och lyckligare” konstaterar han och det vore ju gulligt om det vore så enkelt.
Men precis som med i stort sett alla andra områden är förbud ingen lösning. Tännsjö tror att utan lockande reklam om resor till sol och värme skulle vi inte resa lika mycket, vilket skulle vara bra för klimatet.
Det förutsätter också att alla som trots allt gör dessa resor slutar att publicera bilder i sociala medier med sina fötter mot ett turkost hav. Det är också reklam i den mening som Tännsjö menar påverkar våra val.
Ett reklamförbud skulle inte hjälpa ens om det vore praktiskt möjligt. För var går gränsen mellan reklam och information?
Ett resereportage kan väcka reslusten minst lika bra, om inte mer, än en annons.
Däremot finns det all anledning att diskutera reklam, både hur den ser ut, var den ska tillåtas och med vilka metoder reklammakarna söker upp konsumenterna.
Tännsjö har rätt när han påpekar att bristen på kritik mot reklam bland annat beror på att många medier är helt beroende av reklam. Det finns många exempel på när företag straffar en redaktion som granskar dem genom att sluta köpa reklam eller avslutar andra sorters affärsuppgörelser.
Senast när Telia bröt med Svenska Dagbladet efter att tidningen berättat om Telia Soneras kontroversiella affärer i bland annat Uzbekistan och Vitryssland i samband med Patricia Hedelius bok ”Telia – Alliansregeringen och Korruptionen”.
Självklart ska inget medieföretag ge efter för hot från företag om utebliven annonsering för att redaktionen i fråga gör sitt jobb, det vill säga granskar vårt samhälle i alla dess perspektiv.
Här finns en drygt hundraårig tradition där medieföretagen lärt sig att hålla isär redaktionerna och försäljningsavdelningarna. De pressetiska reglerna är grunden för alla medieföretag som är rädda om sin trovärdighet.
Men i takt med att publicisterna blir färre och färre i medieföretagens ledningar, finns också risken att förståelsen för de vattentäta skotten mellan journalistik och reklam minskar.
Vi har redan i dag medier som låtsas publicera reportage som om de vore journalistiska när de i själva verket är beställda av annonsören.
Inom radioreklamen är det numera kutym att göra jinglar så att det låter som en vanlig nyhetssändning.
Här finns enormt mycket att göra för att städa upp och är det något som ska förbjudas så är det reklam utklädd till journalistik. Och tvärtom.