Så kom då åter utsträckta händer från Socialdemokraterna mot Centerpartiet.
Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Vi minns hur Socialdemokraterna prioriterade inför förra valet. Då skulle C ut ur riksdagen. När det inte blev så hoppades man istället på att några av partierna i Alliansen skulle välja att utgöra stödhjul åt en S-regering. Det gick inte det heller.
Sedan dess har man fattat så många politiska beslut på uppdrag av Vänsterpartiet att man är hårt inrutad i yttersta vänsterhörnet. Ändå hoppas man att Centerpartiet ska ”ta ansvar” och stödja en S-regering efter valet i höst.
Min första tanke är: hur i herrans namn ska Gotlands Folkblad hantera detta?
Jo, jag vet, lite oseriöst. Men eftersom allt som Partiet gör är bra, samtidigt som Gotlands Folkblad avskyr Centerpartiet, ska det bli spännande att se hur Fransson får ihop retoriken.
Men egentligen undrar jag mest över vad Miljöpartiet säger om denna offentliga dissning. Man har inte ens hunnit göra slut innan ens partner är öppen för nya relationer.
Den motvilligt rödgröna regeringen, också känd som samarbetsregeringen, verkar behöva lite parterapi, minst sagt.
Många kommentarer under gårdagen pekade på det självklara i att läget i dag är ett helt annat än de tidigare samarbeten man hänvisade till historiskt under Olof Johanssons tid. Både Socialdemokraterna och Centerpartiet ser annorlunda ut i dag.
Centerpartiet ville under lång tid knappt kalla sig ett borgerligt parti men är i dag fast förankrat i den borgerliga alliansen. Socialdemokraterna var ett 40-procentsparti men ligger i dag runt 20 procent. En insikt som partiet har väldigt svårt att ta till sig, att man inte längre kan ta för givet att det är S som ska leda eventuella samarbeten.
När jag får frågor om vad jag tycker om Socialdemokraternas politik brukar jag svara att den är värd ett bättre öde än sina företrädare. Lite ställt på sin spets men det jag menar är att det inom S finns en väldigt osympatisk självgodhet som möjligen är stärkande internt men som blir väldigt ocharmig för oss andra.
Det finns många undantag, socialdemokrater med en sund självkritik och ett ifrågasättande av omöjligheten i att allt S gör är fantastiskt och att alla S-företrädare är potentiella helgonfigurer.
Det finns mycket i den traditionella S-politiken som ligger nära många centerpartister. I dag verkar en del traditionella S-värden dock ha ersatts med andra vilket gör det ännu svårare att känna tillit till eventuella samarbeten.
Hårda tag för flyktingar, total tystnad kring alla de unga afghaner som skickas härifrån på synnerligen lösa boliner, ministrar som tycker man ska låta bli att hjälpa fattiga medmänniskor, absurda beslut för personlig assistans som ödelägger vardagen för många funktionshindrade.
Allt detta ligger väldig långt från Centerpartiets grundläggande värderingar och praktiska politik.
Och då har vi inte ens nämnt den företagsfientliga profilen där jobbskaparna ständigt utmålas som fifflande girigbukar.