Snart (jo då, tiden går snabbt) är det 1 maj.
Då ska hela den röda rörelsen ut och demonstrera mot sig själv. Något som det gröna regeringspartiet verkar ägna sig åt varje dag på året.
Den katastrofbild som framför allt Socialdemokraterna/LO och Vänsterpartiet matade medborgarna med i valrörelsen gav resultat.
Man fick tillbaka makten och kunde bilda regering.
Med detta verkar man vara nöjd.
Och det man inte är nöjd med har man inga egna idéer om, bara invändningar och recensioner av hur Alliansregeringen skötte saken under sin tid vid makten, samt vad de vill göra nu, i opposition.
Allt det som skulle ordna sig så magiskt bara vi fick en rödgrön regering, är plötsligt inte nån ”quick fix”.
Här etablerades grunden för ett utbrett politikerförakt. Ingen förväntade sig nog att det skulle vara riktigt så enkelt, men det tonläge som skruvades upp om att regeringen (den förra alltså) ville medborgarna ont gjorde något med hela det politiska samtalet.
Sjukskrivningarna fortsätter att öka, trots maktskiftet, och den politiska debatten om detta handlar om att det är ”stupstockens” fel, eller för att Arbetslivsinstitutet las ner eller att det beror på att vi inte längre slentrianmässigt sjukpensionerar människor.
Istället borde man analysera orsakerna och hitta mönster.
Det har man så klart redan gjort. Det är välkänt att det främst är kvinnor som drabbas och att den vanligaste sjukskrivningsorsaken är utmattningssymptom av olika slag.
Ohälsan i Sverige kostar varje år cirka 70 miljarder kronor.
Kvinnors dubbelarbete är den viktigaste nyckeln till både orsak och lösning. Efter en arbetsdag är de flesta trötta men alla lägger sig inte på soffan när de kommer hem.
Det går framåt men fortfarande förvandlas oroväckande många unga moderna män till stenåldersmänniskor när de får barn.
Och lika oroväckande många unga moderna kvinnor faller tillbaka i projektledarrollen som generationer före dem har axlat.
I arbetslivet har all luft och alla marginaler i stort sett försvunnit. Det som jag lite förenklat brukar kalla ”enkla jobb”. Nog så viktiga saker för att helheten ska fungera men när allt mer ska göras med vänsterhanden av kollektivet, tar det fokus och kraft från huvuduppdraget.
Om man ska lära elever att läsa och räkna men samtidigt se till att det finns pennor att skriva med och papper på toa så ökar risken för att man ska känna sig splittrad och otillräcklig.
Det här vet varje människa, ändå fortsätter vi att diskutera vad vi ska kalla saker (Fas 3 eller extratjänster, ingångsjobb eller nystartsjobb) istället för att bestämma oss för att sluta stressa ihjäl människor.
Fler händer behövs lite överallt på våra arbetsplatser. Men varje anställd kostar också ett företag stora pengar, mycket mer än det man betalar i lön.
Att arbetsgivarna numera även får betala mycket av sjukpenningen har inte avskräckt och stoppat utvecklingen.
Att vara sjuk är en förlustaffär för alla, men mest för den som drabbas (oavsett politiska justeringar av nivåer i ersättningen). Ju oftare man går tillbaka till jobbet innan man är helt återställd, desto större är risken att man blir sjuk snart igen.
Så långt tror jag de flesta är överens.
Men lösningarna är olika, att sänka kostnaderna för att anställa anser till exempel somliga är en klok idé.