När ambulans och polis inte kan rycka ut för att rädda liv utan att bli attackerade med stenar och på andra sätt bli hindrade i sitt arbete, då måste första åtgärd vara att stoppa detta.
Det spelar ingen roll vad de som kastar stenar säger sig ha för förklaring till sitt beteende. Nu har få av dessa själva fått komma till tals, däremot är det gott om analyser och spekulationer från alla andra möjliga och omöjliga håll.
Och här kommer för all del ännu en.
Å ena sidan finns det de som hävdar att det är ”ökade klyftor” som får ungdomar att ta till sten mot polis och ambulans.
Å den andra hävdar vissa att det beror på att kriminella vill ”skydda sin verksamhet” från samhällets inblandning.
Men när det akuta hotet har stoppats måste givetvis orsakerna identifieras för en långsiktig lösning. Precis som att man måste sy ett sår efter att blodflödet stoppats.
Om stenkastarna får höra att deras agerande är förståeligt, att det är så här man gör för att få uppmärksamhet och när man vill protestera, då är det inte till deras hjälp. Tvärtom.
Det är naivt att påstå att alla har samma förutsättningar, somliga har väldigt mycket längre att gå än andra.
Men i grund och botten är det samtidigt sant. Vi har samma lagar oavsett var i Sverige man bor.
Det ska lika lite finnas egna domstolar i förorten som medborgargarden i bruksorten.
Om barn och ungdomar får höra att ingen bryr sig om dem, att om man växer upp under vissa förutsättningar är ens öde förutbestämt, ja, då är sannolikheten stor att det också blir så.
Om man får höra att ens villkor beror på att det finns politiker som vill att vissa ska leva i utanförskap, då blir steget att lyfta upp en sten lättare att ta.
Oavsett var man växer upp måste vi, samhället, göra alla barn och unga medvetna om sina rättigheter. Och skyldigheter. Inte utifrån vad som är ”svenskt” och inte utan ifrån vilka lagar och regler som gäller. Och att de gäller alla.
Unga ska inte mötas av gummikulor och tårgas. Det är aldrig lösningen.
Och det är ju ganska mycket enklare att säga än att göra.
Tyvärr verkar politikerna mest ägna sig åt att håna varandras omsorg om tillståndet i våra utanförskapsområden.
Antingen är man för långt ifrån verkligheten att man inte ”får” yttra sig, eller också är man för ideologiskt förblindad och håller vissa förtryckare om ryggen, bara de är på rätt sida politiskt.
Denna positionering hjälper lika lite som gummikulor.
Vi kan inte förminska det förtyck kvinnor utsätts för och vars yttersta uttryck är hedersmord. Det får inte finnas några tveksamheter kring detta.
Politiker på högsta nivå får inte sväva på målet, att visst förtryck kan förklaras genom kultur/religion/politik. Allt detta måste istället skalas bort för att se till den enskilda människans rätt att leva fri från förtryck.
Det är inte okej att hetsa mot folkgrupp för att man har en politisk hemvist där målet är att hålla folkgrupper åtskilda.
Oavsett om man är sverigedemokrat eller IS-anhängare.