Jonas Sjöstedt, partiledare för Vänsterpartiet, gillade verkligen sin stund som huvudperson i regeringsbildningsprocessen. I går höll han presskonferens om sitt partis ställningstagande till att släppa fram Stefan Löfven som statsminister.
Han försökte med emfas framhålla att Vänsterpartiet inte backar, att man inte accepterar den förnedring de upplever genom skrivningen i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet som ser ut så här: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”.
”Det är en otroligt unik och märklig hållning och helt oacceptabelt. Vi tar inte det.” sa Jonas Sjöstedt och spände blicken i den samlade presskåren.
Däremot hade Sjöstedt en mycket mer långtgående tolkning av Vänsterpartiets isolering än de flesta andra. Han beskrev det som att partiet skulle vara non grata i alla sammanhang, helt utestängda från allt inflytande.
Med den tolkningen kan Sjöstedt se det som en framgång att enas kring det som Stefan Löfven och de flesta andra menar: att överenskommelsen mellan S/MP/C/L ligger fast och inte kan påverkas av Vänsterpartiet.
För något mer än ett löfte och ett handslag kräver inte Sjöstedt. ”Jag litar på Stefan Löfvens ord”.
En kvalificerad gissning är att V trycker gul knapp efter att man rett ut vad som menas.
Då återstår frågan om C och L håller med om hur tolkningen ska göras...
När valresultatet var känt stod det klart för de flesta att detta krävde helt nya angreppssätt för att bilda regering. Nya samarbeten var ett måste för detta. Ändå är tonen nu närmast indignerad hos många över att några partier gjort just detta.
Kritiken borde vara störst hos de rödgröna, de eftergifter man gjort skär rakt igenom inte minst Socialdemokraternas innersta kärna. Ändå är det borgerliga partier som klagar mest högljutt.
Carl Bildt skriver på sin blogg att C och L nu i stort sett gett S ”obestridd kontroll av regeringsmakten för en betydande tid framöver”. Sanningen är att Socialdemokraterna kan bli bortröstade i samma stund de sviker överenskommelsen med C och L.
När Annie Lööf sonderade för en regering hånades hon från flera håll för att hon jobbade efter ett omöjligt scenario. Att hon jobbade med alternativ som inte fanns i verkligheten.
Nu fortsätter vissa att låtsas som att det fanns en Alliansregering att välja på istället för överenskommelsen med S och MP.
Talmannen gav i går eftermiddag, ytterst irriterad, Stefan Löfven 48 timmars utökad tid för att ytterligare förankra möjligheterna att få riksdagen att tolerera S/MP-regeringen med stöd av C och L. Talmannen har helt rätt i att med tanke på all den tid man redan fått så borde de alternativ man presenterar varit säkrade.
Nu ställs mästerförhandlaren verkligen på prov. Hur ska han lyckas hedra sin överenskommelse med C och L men ändå blidka Vänsterpartiet?