Vilket ansvar har man som politisk nämndordförande för en verksamhet? Det är lite olika beroende på om ansvaret ska utkrävas av en politisk motståndare eller åsiktsfrände.
Ingen kan ha glömt den massiva kritik som fram till valet 2010 riktades mot Per-Olof Jacobsson (C) som då var ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden. Personligt inriktad kritik som ”kröntes” av Eric Martell (S) när han drog upp ett silverfat ur innerfickan under ett fullmäktigesammanträde och frågade sig om det inte var dags för Eva Nypelius att be om Per-Olof Jacobssons huvud på ett sådant.
Med detta i åtanke är de borgerliga partiernas misstroendeförklaring mot nuvarande ordförande Stefaan De Maecker en västanfläkt.
En annan skillnad är att oppositionen inte påstår att det är en lätt fråga att lösa. Nuvarande majoritet hade ett mycket högt tonläge i frågan när man var i opposition. Carina Lindberg (V) och Håkan Ericsson (S) då som ledarskribent på Gotlands Folkblad gick i täten och förklarade att bara majoriteten hade skjutit till mera pengar så hade det löst problemen. Tillsammans med en ny regering som skulle öka statsbidragen bara man bad om det.
”Det är snarare en urspårning. Vi har inte det drivmedel vi behöver, lokföraren verkar ha tagit time out och vagnarna kopplats inte ihop på rätt sätt. Det ser dystert ut. Vårdbehovet kan inte organiseras bort, vården behöver mer pengar” sa Carina Lindberg om det då aktuella underskottet på 39 miljoner. Vad man då ska kalla ett underskott på 123 miljoner efter betydande ramtillskott är oklart.
Så förväntningarna var med all sannolikhet högt ställda hos de väljare som tyckte detta lät bra och därför röstade på dessa partier.
Kanske var dessa väljare lika förvånade som jag och andra när varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet gjorde anspråk på att ta täten i den promenad i parken man lovat och därmed nå ära och tacksamhet.
Uppdraget gavs i stället till Miljöpartiet som inte profilerat sig över huvud taget med någon vårdpolitik.
Ett har man dock uppfyllt och det är att ge verksamheten mer pengar. Flera gånger har ramarna utökats med löfte att gick man bara detta tillskott skulle ekonomin också nå balans. Bland annat med hjälp av en skattehöjning som inte alls skulle vara en signal att återhållsamhet måste fortsätta att råda.
Men när man själv gått ut och sågat ledningen med huvudargumentet att man inte ger ekonomiska förutsättningar då är det en signal, en tydlig sådan. När man sedan själv tar över finns förväntningar på något annat.
Det är samma nu för de borgerliga partierna, de har inte heller någon historia av att få ihop vården när det handlar om dess kostnader. Den stora skillnaden är att man inte påstår att mer pengar är lösningen.
Håkan Ericsson som nu är tillbaka på sidan härintill skrev så här 2010: ”(Regionstyrelsen) har sett hur sjukvården år efter år, månad efter månad gör av med mer pengar än de har fått. Utan att agera. De rödgröna kan stå för ett mycket starkare och tydligare politiskt ledarskap. När får öns sjukvård en stark politisk ledning som tillsammans med personalen kan få ordning både på verksamheten och ekonomin?”.
Den frågan står kvar obesvarad.