Alliansen är inte ett parti. Det är som namnet vittnar om ett samarbete som fyra borgerliga partier sedan 2004 enats kring.
Maktförhållandet inom Alliansen har varit lite ”tre mot en”, de tre små partierna har fått anpassa sig efter det stora. Men för att balansera makten grundades ett villkor för samarbetet: alla skulle få ut något av alla kompromisser.
Ett svårt mål att nå men avgörande för ett långsiktigt hållbart samarbete.
I regeringsställning lyckades Alliansen i åtta år hålla samman även om alla uppenbarligen inte gillade alla beslut. Moderaternas dominerande ställning var tuff för de tre småpartierna.
Nu råder andra villkor. I opposition kan de fyra partierna vara tydliga med skillnaderna dem emellan. Det kan kallas ”splittring” om man gillar att prata i speltermer, men det kan också ge väljarna möjlighet att förstå vikten av att välja rätt borgerligt parti.
Annars kan man lätt tänka att det inte spelar någon roll vilket parti inom Alliansen man röstar på, det blir samma utfall ändå.
Är man som denna ledarsida på Centerpartiets planhalva är det självklart lätt att just nu förespråka ytterligare profilering av partierna.
Däremot vet jag inte om Centerpartiets lösning på att motverka dåliga skattehöjningar är den bästa: att bryta ur dem ur budgeten.
Som Svend Dahl resonerar här under riskerar det att skapa en ny praxis som kan slå tillbaka på ett oönskat sätt i en motsatt sits.
Moderaterna går ut hårt och tycker att man inte bara ska lägga egna förslag utan att man ska fälla regeringen, ett år före ordinarie val.
Huruvida det är att skapa kaos eller inte kan man diskutera. Men nog skulle det fresta på både partier och ledningen av Sverige att bygga en ny regering som knappt hinner börja jobba innan det är dags för valrörelse där partiernas resurser sätts på sitt yttersta prov.
Och det allra viktigaste av allt är ju vad väljarna 2014 bestämde om landets ledning. De röstade inte fram vare sig en S- eller en M-regering.
Talmannen gav uppdraget åt Stefan Löfven att bilda en minoritetsregering utifrån möjligheterna för denna att få igenom sin budget. Nu lyckades inte det som bekant och hela första året fick Stefan Löfven leda landet med Alliansens budget.
Därefter skakades alla partier av SD:s löfte om att fälla varje regering som inte gav dem inflytande i invandringspolitiken. I panik beslutade man om Decemberöverenskommelsen. Just då verkade det rimligt, i efterhand kan de flesta skriva under på att det inte var ett särskilt smart drag.
Det är också symptomatiskt för svensk politisk debatt att det nu är oppositionen som avkrävs svar på hur de ska leda landet efter valet 2018.
Vi har en regering som saknar majoritet i riksdagen och därmed behöver skapa en sådan för sina förslag, det är där ansvaret ska krävas.
Likaså är det märkligt hur lite kritik som riktas mot Sverigedemokraterna som infört utpressning som politisk metod i Sveriges riksdag.
Väljarna bestämmer styrkeförhållandena i riksdagen, detta utgör sedan underlag för vem eller vilka som får i uppdrag att bilda regering.
Det ska inte ske genom hot eller taktiskt spel för kortsiktiga segrar i enskilda frågor.