Något har hänt med samhällskritiken. Det har många konstaterat många gånger den senaste tiden. Inte minst jag har tjatat om detta. Men ibland får man prov på att samhällskritik kan vara både skarp och tydlig, men ändå framförd med humor och hjärta.
Den allra sista föreställningen av Gotlandsrevyn kom jag iväg till och är glad för det. Det pågår säkert fler revyer i mindre skala runt om på vår ö och all heder till alla som upprätthåller humorn som vapen i samhällsdebatten. Vi behöver mer hjärteskratt och mindre hånskratt.
För hur seriöst man än ser på saker och ting, och hur mycket man är mån om att sätta saker och ting i en förklarande helhet, landar ändå många funderingar i återvändsgränden ”Det går bara inte!”.
Som när revypappan, Roland Olsson, i ett Hans Rosling-inspirerat nummer ska förklara varför det inte går att flytta pengar mellan olika konton i regionens ekonomi. Det finns inget svar mer än att ”Det går bara inte!”.
Man kan lägga 250 miljoner på en kryssningskaj men det ”GÅR INTE” att ynka 85 000 kronor av dessa för att rädda biblioteket i Havdhem.
Det tråkiga svaret är ju att det går att låna till investeringar men inte till drift. Till skillnad från i ens hushållsekonomi där samhället tvärtom uppmanar medborgarna till detta: ”Handla i dag, betala sen nån gång” ropar så gott som alla handlare efter sina kunder.
Men något som går utmärkt både i den egna hushållsekonomin och i regionens miljardekonomi är att se på helheten. Det klassiska är ju att om man drar ner på underhållet så får man nån gång i slutändan punga ut med ännu mer pengar än dem man sparat.
I går hade GT en bra artikel skriven av Ewa Israelson om att det för att spara pengar i slutändan ibland krävs att man lägger ut pengar. Eller som med kryssningskajen, man lägger ut pengar för att på sikt få mer tillbaka.
En sak som däremot skiljer är att i hushållsekonomin blir man inte av med underskottet i budgeten. Det hjälper inte att säga att man är underbudgeterad, man har de pengar man har.
I dag presenteras regionens bokslut för förra året. Det blir ingen munter utgångspunkt för arbetet med nästa års budget. Besparingsförslagen kommer att dugga tätt framöver.
En bra utgångspunkt för att prioritera och utgå från är alla de planer, policyer och styrdokument i form av barnperspektiv, landsbygdsperspektiv och annat man en gång beslutat ska vara just styrande.
En ganska nybakad plan är till exempel den fördjupade översiktsplanen för Storsudret och Burgsvik (antagen 17 juni 2013). Som namnet beskriver ska detta var en översiktsplan och därmed också vara hyggligt långsiktig.
Om Öja skola har politikerna i denna enats kring följande formulering: ”Även om elevantalet i Öja skola är begränsat och ytterligare förväntas minska de kommande åren finns det en uttalad politisk vilja att skolan ska finnas kvar”.
Självklart ändras förutsättningarna och nya förutsättningar kräver nya beslut, men de politiska inriktningarna i översiktliga planer måste också förpliktiga.
Vad är de annars värda?