I veckan vittnade busschaufförer i stadstrafiken om merarbete sedan terminskortet tagits bort. Istället för att visa upp ett kort krävs numera tre tryck på biljettmaskinen, för varje passagerare, plus att kvitto ska rivas och överlämnas.
Tidigare har elever i ett flertal insändare i Gotlands Tidningar kritiserat den stora höjningen av priset för att åka buss efter att terminskortet inte längre finns att välja på.
Detta tyckte tekniska nämndens ordföranden, Tommy Gardell (S) och hans vice Per Edman (V) lät ”hemskt överdrivet”. De hade inget till övers för hur busschaufförerna upplevde sin arbetssituation. Man undrar hur det skulle ha låtit om den förre LO-ombudsmannen avfärdat fackmedlemmars kritik lika lättvindigt när de berättade om ökade arbetsbördor.
Inte heller elevernas kritik var något att fästa vikt vid. Det är väl bara att köpa ett månadskort, det är mycket billigare.
Dagen efter, efter att han kollat, fick Tommy Gardell krypa till korset och erkänna att han hade fel. Höjningen för de elever som behöver åka buss till skolan var plötsligt ”orimlig”.
Det är ju inte första gången det sägs saker som sedan tas tillbaka och genomförs beslut som inte är konsekvensanalyserade. Inte heller är det första gången teknikförvaltningens anställda får skulden av dem som bär det verkliga ansvaret: det vill säga politikerna.
Tjänstemännen utreder och lägger fram förslag som oftast sedan ska behandlas politiskt. Om det blir fel är det politikernas ansvar, även om det mycket väl kan vara ett bristfälligt eller rent av felaktigt underlag som ligger till grund för fadäsen.
Det förslag som läggs fram för beslut är majoritetens beslut, alla som medverkar i beslutet har ett ansvar att kvalitetssäkra och se till att besluten fattas på rätta grunder.
Men självklart kan inte fritidspolitiker granska varenda uppgift i alla underlad som sakkunniga på förvaltningen presenterar.
Det är inte det jag menar.
Men man måste ändå ta ansvaret eftersom det är politiken som är slutligt ansvarig. Om detta råder ingen tveksamhet.
Det är som sagt inte första gången kommunikationen mellan nämnd och förvaltning klickar. Det i efterhand kraftigt kritiserade beslutet att tillstyrka Nordiska Motståndsrörelsens ansökan om att delta under Almedalsveckan förra året verkar ha berott på att den som handlade från regionens sida helt enkelt inte visste vad NMR var och därför inte reagerade.
I efterhand gick Tommy Gardell ut och kritiserade tjänstepersonen med att denne borde ha ”tänkt till” och informerat politiken. Det är tyvärr, som bekant, inte första gången just tekniska nämnden ställt ut förvaltningen i snålblåsten istället för att själv ta ansvar.
Tjänstepersoner och politiker har samma uppdragsgivare: invånarna tillika skattebetalarna och inte att förglömma, väljarna. När någon ifrågasätter ett regionalt beslut eller konsekvenserna av detta borde ryggmärgsreflexen vara att lyssna och undersöka roten till kritiken.
Inte avfärda den som överdriven.
När elever och föräldrar i insändare vittnar om en dramatisk höjning av busspriserna borde man lätt kunna kontrollera saken. Man behöver inte ens lägga örat mot marken för att höra ibland.
När regionrådet Filip Reinhag (S) kommenterade avslaget på en motion från Eva Gustafsson (C) om att undersöka möjligen att inrätta ett ungdomsfullmäktige, förklarade han att det inte var bästa vägen att gå. ”Vi behöver ha örat till marken, ungdomar är också människor. Vi behöver hitta nya mötesformer” konstaterade han.
Alltså precis det som motionen föreslog.