Man är besviken, otålig eller bara väldigt engagerad och saknar en plattform för att driva sina frågor.
Man startar ett parti. Man får röster!
Man kommer in i fullmäktige.
Man avkrävs åsikter, förslag och omvärldsanalys.
Inser kanske att okej, var det så här svårt/jobbigt/tidskrävande, det förstod jag inte.
Och det är helt i sin ordning. Men att använda tre mandat i fullmäktige som åhörarplatser är inget politiskt arbete.
Sverigedemokraterna tycker ingenting i lokala frågor, de vet ingenting om partiets politik eller det som händer allmänt på riksplanet. Frågan är varför man engagerar sig politiskt om man är så totalt ointresserad av vad som händer i svensk politik och att själv påverka beslut för att genomdriva sin politik?
Det andra nya partiet har åtminstone åsikter i enskilda frågor men verkar ha ganska diffusa grepp om politikens viktigaste uppdrag: att få hela samhällsapparaten att fungera.
Det ÄR svårt för små partier som inte har samma ekonomiska förutsättningar som större partier och som saknar representation i nämnder och styrelser.
Men även för större partier handlar huvuddelen av det politiska uppdraget om ideellt arbete. Handlingar läses på kvällar och andra lediga stunder.
Man har förberedande möten innan fullmäktige där man går igenom hur man ska agera i de olika frågorna.
Man har helgkonferenser och stämmor där politiken slås fast i konkreta handlingsplaner.
Med mandat i fullmäktige har man ett större ansvar än att recensera andras förslag, man måste ha egna.
När man begär till exempel att kommunalskatten ska höjas, som Feministiskt Initiativ gjorde i måndags, då måste man också ha något att säga om hur mycket och varför.
Om man påstår att personaltätheten minskar och utbrändheten ökar måste man ha belägg för det.
Fakta är ju till exempel att antalet anställda i regionen har ökat de senaste åren.
Miljöpartiet harfått känna på maktens sötma men också dess beska.
De ingår i beslutet att kraftigt minska flyktingströmmen till Sverige i lika hög grad som Socialdemokraterna. Men de verkar inte vara mogna detta ansvar, de kritiserar ”regeringens” beslut öppet och överallt som om de inte ingår i denna.
Och Feministiskt Initiativs höga tonläge kring Moderaternas krav på tillfälliga uppehållstillstånd följdes aldrig upp av kritik när regeringen beslutade om samma sak.
Politik är att vilja heter det men politik i dag verkar handla alldeles för mycket om att protestera.
Man bildar partier i protest och tror att det räcker. Vissa partier behöver aldrig bevisa mer än så, de definierar såväl problemet som lösningen i oerhört breda penseldrag.
Att andra partier inte håller med beror på att de är korrumperade eller bara allmänt korkade.
Denna politiska kultur är förödande och tyvärr har vi i medierna inte direkt stått vid sidan om i denna utveckling.
Genom att beskriva politik i samma termer som sport har vi bidragit till illusionen om att det finns vinnare och förlorare och att politisk oenighet handlar om bråk och tjafs.