Den kristna tidningen Dagen har i en rad artiklar påstått sig redovisa missförhållanden inom Visby domkyrkoförsamling. Det är ett av de mest ensidiga dokument som någonsin publicerats under täckmanteln ”granskning”.
Reporterns egna slutsatser blandas friskt med uppgifter från anonyma källor så läsaren förstår inte vem som säger det men det ska pågå ett litet helvete inom Visby domkyrkoförsamling.
Enligt god publicistiskt sed ska man ge en allsidig bild och inte bara ena parten. De anklagade får dock inte ens komma till tals i det långa reportaget utan får ett par pliktskyldigt ställda allmänna frågor, av en annan reporter i en kort artikel vid sidan om.
Dålig journalistik är inte förbjuden men att jag över huvud taget tar upp den beror på Dagens ingång till ”granskningen”, något som gör att tidningens trovärdighet faller platt. Man menar nämligen att kritiken mot hanteringen av den avkragade prästen är en dimridå för att dölja en dålig arbetsmiljö inom Visby domkyrkoförsamling.
Man bara.... va?
Denna tes får aldrig sin förklaring i reportaget men tidningens ledarskribent, Elisabeth Sandlund, konstaterar ändå tvärsäkert: ”Den berättelse som Dagen publicerar (---) visar att den verkliga orsaken är att biskopen försökt sätta ner foten när omläggning av domkyrkoförsamlingens verksamhet och hanteringen av dess personal gått för långt”.
När jag via mejl frågar hur hon kommer fram till denna slutsats svarar hon: ”Att det skulle vara en slump att attacken mot biskopen för det eniga Domkapitlets beslut drogs igång omedelbart efter att han skickat sitt skarpt kritiska brev till Domkyrkoförsamlingen är naturligtvis teoretiskt tänkbart men förefaller ytterst osannolikt”.
Hm.
Med samma logik kan man säga att det skulle vara en slump att Dagens attack mot Mats Hermansson kommer precis när stiftet står mitt i en skitstorm (för att ha gett en man tillbaka rätten att vara präst efter att grovt att ha utnyttjat sin ställning) är naturligtvis teoretiskt tänkbart men förefaller ytterst osannolikt.
Mår anställda dåligt på grund av dåligt ledarskap ska detta självklart tas på allvar och inte viftas bort.
Men när alla frågor om konkreta exempel och vad facket gjort för att lyfta dem inte ställs, ja då blir bilden obegriplig.
Facket beskriver att anställda mått dåligt under cirka tio (10!) år och att det varit ett generellt problem, inte bara för enstaka.
Ändå har de drabbade avböjt fackets möjlighet att agera.
Då undrar man ju lite hur man tycker att problemen ska åtgärdas: via telepati?
En känslig sak är att ifrågasätta en reporters objektivitet.
Det är ett känt grepp för dem som vill förminska ett budskap eller obekväma sanningar. Men man behöver inte söka länge för att finna att Sofia Lilly Jönsson är en välkänd och etablerad debattör med klara ställningstaganden i för sammanhanget väsentliga frågor.
Det står henne självklart fritt att ha vilka åsikter hon vill men att kalla sig oberoende journalist i denna fråga är helt enkelt falsk marknadsföring.