Inför valet 2014 lanserade Stefan Löfven budskapet att Sverige hade gått sönder. Med allvarlig min förklarade han att allt var lagt i ruiner efter de åtta borgerliga regeringsåren.
Nu, fyra år senare, har han nästan exakt samma budskap. Inte i den meningen att han inte lyckats laga det som gått sönder. Den egna insatsen beskrivs i helt andra ord och är i mångt och mycket en total motsägelse.
Å ena sidan har vi inte råd att ta emot flyktingar för då drabbas fattiga svenska barn.
Å andra sidan går Sverige bättre än nånsin. Socialdemokraternas politik har lett till högkonjunktur och glada dagar. Till och med vädret är ju helt fantastiskt nu för tiden.
Det är inte lätt att hänga med i Socialdemokraternas retorik. Det tycker uppenbarligen även väljarna. På tisdag kommer den stora och för valår så viktiga junimätningen av SCB men redan de opinionsundersökningar som har gjorts visar på katastrofsiffror för partiet. Jämfört med utvecklingen för partiet, inte i relation till andra.
Socialdemokraternas historia av ”vet bäst-attityd” känns så passerad och det är helt obegripligt att man håller fast vid den trots att väljarna i rask takt lämnar partiet.
Man kan inte fortsätta agera som att S-politiken är facit och tycker man något annat då har man helt enkelt inte begripit, eller så är man bara är ute efter att göra det eländigt för Sverige och svenskarna.
Man drar sig inte för att envist hålla fast vid rena falsarier som att de borgerliga vill sänka någons lön och att S/MP/V-förslaget om vinstdrivande företag i välfärden handlar om vinstuttag och inte vinst (i betydelsen överskott).
Partiernas valmanifest kommer att presenteras så sent som möjligt inför valet. Plattformarna och de stora dragen är redan klara men de konkreta valmanifesten måste ligga så rätt i tiden som möjligt. Det svänger fort som alla vet.
Den här sidan av politikens behov av att vara dagsaktuell har gått lite för långt. Inte minst Socialdemokraterna har slagit knut på sig själva för att tillfredsställa alla, åt alla håll.
Det fungerar ju inte. Man kan inte bli omtyckt av alla. I alla fall inte om man vill stå upp för något. Stå för värden och principer som inte är förhandlingsbara.
Det blir ju också så mycket enklare att föra debatt om man inte hela tiden behöver tänka på vilka som är talepunkterna för dagen.
Det andra regeringspartiet kan sägas ha motsatta problem. Miljöpartiet har inte svängt vad gäller partiets politik, men tvingas se sina hjärtefrågor försvinna en efter en. Man måste vara solidarisk med regeringens politik, samtidigt som man vill opponera mot den. Och gör det också.
Alliansen ger, sina olikheter i stora frågor till trots, bilden av en helt annan samhörighet, byggd på en uppriktig önskan om att regera landet tillsammans.
Skillnaderna mellan de borgerliga partierna kan inte vara för stora för då finns risken att väljaren väljer bort ett borgerligt parti för att det samtidigt är en röst på ett parti man inte alls sympatiserar med.
Det ska bli spännande och avgörande att se hur Alliansen presenterar sitt gemensamma löfte till väljarna.