Vi har de senaste veckorna kunnat läsa i lokala medier om ”Guldkråkan” och hennes situation efter att ha blivit utvisad till Afghanistan. ”Guldkråkan” är en nioårig flicka som kom till Gotland under flyktingkatastrofen 2015 tillsammans med sin pappa.
Som så många andra flyktingar som togs emot av flera ideella nätverk av gotlänningar acklimatiserades de snabbt och blev en naturlig del av vardagen på södra Gotland. Hon ansågs dock inte ha asylskäl och skickades tillbaka till Afghanistan och ”Guldkråkan” kommunicerar nu med sin ”gotländska mamma”, Eva Hållsten, som delat med sig av bilder på hur flickan nu tvingas bo i en grotta i Afghanistan. Nyligen blev ”Guldkråkan” akut sjuk och behövde vård som kostade pengar. Flickans framtida öde står skrivet i stjärnorna och svenska myndigheter har en väsentlig del i denna berättelse.
Samtidigt publicerar Expressen reportage av journalisten Magda Gad som bott i Afghanistan i ett års tid för att dokumentera livet där och berätta om det för oss. Det är vidriga berättelser om vidriga förhållanden.
Häromdagen kunde vi läsa om familjen där enda utvägen för att överleva är att sälja den yngsta dottern med förhoppningen att hon får ett bättre liv hos någon som har pengar samt att pengarna de skulle få för henne skulle användas till skulder. Om inte skulderna betalas riskerar pappan fängelse och hela familjen står utan försörjning.
Att behöva ställas inför dessa ”val” är outhärdligt att ens behöva tänka på.
Ett litet hopp har tänts i och med en annan flickas öde. Även hon har nekats asyl men advokaterna ser en möjlighet att driva hennes sak till Europadomstolen.
Skulle hon vinna där borde det ge många andra flickor och unga kvinnor nya möjligheter.
Kvinnor behandlas vidrigt i Afghanistan. Så vidrigt att det borde räcka att vara kvinna för att få asyl.
I Expressens artikelserie rapporteras att Afghanistan är det farligaste landet i världen för kvinnor. 87 procent av kvinnorna där är utsatta för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld, enligt FN.
Många frågar sig varför det bara är unga män som flyr hit från Afghanistan. En förklaring kan vara att de flesta kvinnor inte kan fly, många får inte ens gå ut utan en manlig släktings tillstånd och de har inga egna pengar.
Att läsa om alla verkliga öden och vardagen i Afghanistan och samtidigt se Sverige hänvisa till lagen och mena att det inte är någon fara att bo och leva där, är absurt.
Det är som om de två skeendena inte har med varandra att göra. Som att vi kan hänvisa till en situation som inte finns för att skicka tillbaka barn och ungdomar till ett av världens farligaste länder.
Jag begriper inte hur stora delar av världen kan titta på medan kvinnor och barn behandlas värre än djur. Hur de regimer som styr och driver på krigen som får miljoner människor på flykt, sedan sätter sig runt samma bord och diskuterar hur man ska värna mänskliga rättigheter. Saudiarabien, Kina, Egypten, Kuba och Irak valdes in i FN:s råd för mänskliga rättigheter 2016.
Och hur kan politiska partier ha som sin överordnade ideologi att vi inte ska hjälpa de människor som flyr från dessa vidrigheter?