1993 gav Fredrik Reinfeldt ut en bok som hette ”Det sovande folket”.
Som unga har de flesta politiker väldigt tvärsäkra politiska lösningar, med stark ideologisk grund. Med åren tonas tvärsäkerheten ner för varje insikt man får om att verkligheten sällan är så enkel. Reinfeldts kritiker hänvisade dock ofta till boken under de år han var landets statsminister och menade att det var hans egentliga politiska agenda.
2003 sa nuvarande civilminister, dåvarande ordförande för SSU, så här: ”Carl-Axel Roslund (M) får priset som Malmös mest ”verklighetsfrånvända” eftersom han förra året motionerade i riksdagen om att tiggeri ska förbjudas”.
I går deklarerade samma person, Ardalan Shekarabi (S), att regeringen diskuterar att införa ett tiggeriförbud.
Ett påstående som snabbt tillbakavisades av flera ledande miljöpartister.
Samarbetsregeringen har än en gång visat upp sin förmåga att samarbeta och sträcka ut sina händer.
Denna helomvändning får nog ses som något mer anmärkningsvärd än att Reinfeldt haft yviga ideologiska visioner som ung.
Som regeringsparti har man inte förmånen att hänvisa till politiska visioner. Man måste lösa konkreta problem och inte lita till fromma förhoppningar.
Men man har också ett ansvar att inte välja lösningar som mest är ett polityr för att tillmötesgå politiska opinioner.
I klartext: för att locka tillbaka väljare från Sverigedemokraterna.
Det är bättre att jobba för en förändring i de länder tiggarna kommer från än att ge dem pengar i en sliten pappersmugg.
Det är korrekt, men fungerar det så? De som ständigt anser att detta är den enda lösningen kanske skickar pengar till olika hjälporganisationer men tillåt mig att tvivla.
Rumänien är ett land som fått stora bidrag från EU för att ta hand som utsatta romer som under århundraden diskriminerats och förföljts och som ofta lever i ett utanförskap obegripligt för oss, vana med trygghetssystem och att länder följer regler.
Men EU-miljonerna har knappast kommit romerna till del. Alla vet det.
Alla förstår också att det knappast är ett förstahandsval för någon att lämna sina barn för att sitta och frysa på en trottoar i Sverige. Det är däremot en metod som ger möjlighet att skaffa sig ett drägligare liv.
För oss blir tiggarna ett obekvämt inslag i gatubilden. Det är inte så vi är vana att hjälpa dem som behöver. Vi känner oss cyniska om vi går förbi, men att lägga pengar i muggen ger inte heller någon tillfredsställande känsla. Det är inte så här det ska vara.
Men verkligheten går inte att photoshoppa för att få bort det icke önskvärda, dessa människor finns här och de ber om vår hjälp.
Den som inte vill eller kan hjälpa behöver inte. Förbudet leder enbart till att vi ska slippa se verkligheten och slippa en jobbig debatt.
Förbud att tigga löser inga problem i de berördas hemländer. Det är inte heller en oöverstiglig insats för oss att hjälpa dem. Inte för oss som haft turen att födas i ett land människor vill fly till, inte från.
Shekarabi skickade upp en testballong utan att samråda med Miljöpartiet. Nu återstår att se om även detta är en fråga där MP kommer att vika ner sig för att få behålla sin plats i regeringen.