För en tid sedan läste jag ett citat som provocerade mig något enormt.
Det var Simon Sinek, en ledarskapskonsult, som konstaterade att: ”When we work hard on something we don’t believe in, it’s called stress. When we work hard on something we believe in, it’s called passion”. (När vi jobbar hårt för något vi inte tror på kallas det stress. När vi jobbar hårt för något vi tror på kallas det passion”.
Att diagnoser som utmattningsdepression är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige skulle alltså kunna bero på att vi inte är tillräckligt engagerade?
Ett annat talesätt är att man måste brinna för att kunna bli utbränd. Vilket ligger närmast verkligheten?
Om bristande tro och engagemang skulle leda till stress är det en stor ödets ironi att just präster är den yrkesgrupp som sjukskrivs mest för stressymptom.
Jag blev uppmärksammad på detta av en krönika av Britta Svensson i Expressen och letade upp uppsatsen från 2013 med namnet ”Utbrändhet bland präster i Svenska kyrkan”, skriven av Martin Petré vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.
Han ser samma orsak till stressrelaterade ohälsa som de flesta andra som söker andra lösningar än medarbetarnas bristande passion: Organisationsproblem med förlegade strukturer och dito ledning, minskat antal anställda och medlemmar. Arbetets gränslöshet – man kan arbeta hur mycket som helst. Till detta otydliga arbetsbeskrivningar, hög arbetsbelastning, den prästerliga kallelsen med allt vad det innebär.
Det här är faktorer som genomsyrar många andra yrken och verksamheter också. Den gemensamma nämnaren är anorektiska organisationer parallellt med gratissamhället. Allt ska vara tillgängligt och gratis för den som önskar. Här har kyrkan och min bransch mycket gemensamt.
Många går ur kyrkan av principiella eller ekonomiska skäl men förutsätter ändå att de ska ha tillgång till kyrkan. Den ska finnas där som en självklarhet.
Nyheter vill alla konsumera men färre och färre vill betala.
Däremot är vi benägna att lägga nästan hur mycket pengar som helst på våra individuella intressen eller på saker som sätter guldkant på tillvaron. Men allt det där vardagliga som vi springer förbi på väg till dessa njutningar, det ska bara finnas där.
En annan parallell är facket, det är lätt att prioritera bort, sen när man själv behöver hjälp då går man med och kräver full uppställning för sin sak.
Det behöver inte handla om egoism även om det är svårt att helt undkomma detta inslag i denna tydliga trend.
Det tredje talesättet i denna ledare får därför bli att man saknar inte kon förrän båset är tomt.
* * *
I morgon är det Alla hjärtans dag. Som de flesta högtider eller jippon både hatad och älskad.
Tar man det som en dag då man får anledning att säga allt det där man skulle vilja säga oftare så är det svårt att reta upp sig. En dag att visa sin kärlek, kom igen, vem kan ogilla det?
Jag vill passa på att skicka all världens blommor och blader till er som läser dessa rader. Våra trogna prenumeranter, tillfälliga lösnummerköpare eller du som läser grannens tidning: Vi gillar er skarpt!