Vad är viktigast: att visa en stark majoritet och gemenskap för mänskliga värden eller ta alla tillfällen att peka på konflikt och partipolitiska skiljelinjer?
Alla partier utom ett i Sveriges riksdag står för alla människors lika rätt och värde. När det kommer till kritan, när partipolitiska poänger skalas bort så finns det en massiv majoritet emot rasism, emot diskriminering och för demokrati.
Varför kan vi inte omfamna dessa tillfällen och praktisera den mångfald vi så vackert hyllar på plakaten?
Allt oftare tas dessa tillfällen istället som gisslan av den yttersta vänstern för att förklara rasism och diskriminering med Alliansens åtta år vid makten eller med en diffus anklagelse mot kommersialism/kapitalism. Lika enahanda som SD:s förklaringsmodell att alla problem är invandringens fel.
Förra året ordnades för första gången en mångfaldsparad under Almedalsveckan. Vi var cirka tusen personer som verkligen bar syn för sägen: vänster, höger, företag, partier, hbtq- och cis-personer, organisationer av alla de slag i en salig blandning som gav ståpäls även hos den annars mest reserverade och inbundna.
Längs paradvägen sken folk upp i glädje när de såg oss och det var en fröjd samtidigt som det var ett finger i ansiktet på dem som vill begränsa mångfald till enfald.
Samma känsla är det på den mångfaldsmanifestation jag haft förmånen att vara med och arrangera i två år inför Almedalsveckan. Det finns inte många regler för att få vara med men grundregeln är orubbad: man är med för att visa vad man står FÖR inte vad man är emot.
Inga symboler som är exkluderande, som till exempel röda, gröna eller svarta fanor, får användas. Inget våld eller aggressioner. Däri ligger också manifestationens framgångsfaktor.
Ändå finns det något oerhört provocerande för vissa att det finns antirasister och feminister som har andra lösningar än de rödgröna.
Tillika kan man anse att Sverigedemokraterna och andra rasisters retorik är avskyvärd, men samtidigt anse att det är fel att riva ner den reklam som sprider detta avskyvärda budskap.
Det vi tillsammans är för är större och viktigare: yttrandefriheten och rättssamhället.
Jag tycker det är avskyvärt med politisk reklam som skildrar läkare som bödlar (LO), eller att ”högern” inte vill att folk ska rösta (ABF) eller att det finns ”en snara för varje chef” (SUF).
Men det finns också de som anser det stötande att se politiska budskap om valfrihet i välfärden, jobbskatteavdrag och vårdnadsbidrag.
Vem ska bestämma vilka budskap som är godkända och inte?Gränsen för vad som är olagligt är generös men knivskarp, man får inte hetsa mot folkgrupp till exempel. Här kan man välja om man vill att en domstol avgör eller om man vill ta saken i egna händer.
Väljer man det senare får man också tåla att andra bemöter en själv likadant.
För vi kan inte ha olika lagar för olika åsikter.
Då har vi skapat ett samhälle som är skrämmande likt det som vi gemensamt är emot.