Hyckleriet från Sverigedemokraterna med anledning av Miljöpartiets kris är sannerligen magnifikt.
Både gällande att de förkastar umgänge med extremister och nationalister, samt rasar över förminskandet av kvinnor.
Två genrer de själva är väl bevandrade i. För att inte säga proffs.
Skillnaden är att när en miljöpartist umgås i odemokratiska sammanhang blir det nyheter. När en sverigedemokrat poserar med nazister och ultranationalister är det inte lika många som reagerar. Minst av alla partiets svans av rasister och rättshaverister.
Jag har skrivit det förr och jag kan upprepa det många gånger till: så länge Björn Söder och Kent Ekeroth är kvar i partiets ledning är dess prat om nolltolerans mot rasism värt noll och intet.
En annan av partiets profiler, Linus Bylund, är känd för att i sociala medier kalla folk för hjon och vara allmänt dryg. I samband med MP-skandalerna skrev han en rant på Twitter som gick ut på att svenska medier vägrat berätta om allt det vetat länge om förhållandena i Miljöpartiet. Han kallade svenska journalister för ”syltryggar” och som ”ett hot mot nationen”.
Det finns all anledning att ägna ett och annat seminarium eller utvärdering åt hur medierna granskat Miljöpartiet. Eller snarare inte granskat.
Och det ligger nära till hands att vifta bort SD-utspelen med att det är nonsens och att man inte bör ge uppmärksamhet till sådana absurda påståenden.
Men problemet med SD:s kritik är att den bottnar i deras politiska visioner.
I Sverigedemokraternas Sverige finns ingen plats för fria medier. De vill att staten ska ha kontroll och godkänna journalister efter eget skön. Utifrån en övertygelse om att svenska medier är politiskt styrda. Vilket de anser vara förkastligt såvida det inte är SD som styr dem...
* * *
Svensk public service visade sig från en av sina bästa sidor i avslöjandet om förhållandena på bygget av ”Mall of Scandinavia” i veckan.
Jag skrev om det häromdagen och efterlyste kommentarer från Byggnads vilket jag fick.
Nedan kan ni se Johan Lindholms, Byggnads ordförande, replik.
Jag såg fram emot att få exempel på vad som gjorts från fackets sida men blir besviken.
”Byggnads främsta och bästa sätt att bekämpa missförhållanden är att via kollektivavtal och den svenska modellen vässa verktygen så att vi kan göra skillnad på arbetsplatserna” skriver han.
Men vad är dessa avtal och verktyg värda om de inte används när de behövs? Vad hjälper det Clas, skyddsombudet, som blev av med jobbet och sitt uppdrag, om inte hans fack protesterar när till och lagbrott sker? Visste de inte om det eller ansåg de det inte framkomligt att driva saken?
Inte med ett ord berör Johan Lindholm dessa frågor.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på Byggnads insatser i avtalsförhandlingar, att de ”skriver artiklar, vi driver kampanjer, vi manifesterar och informerar”. Det var liksom inte det som var frågan.
Frågan var varför man inte följer upp dessa krav och kampanjer med stöd för de medlemmar som drabbas av oseriösa arbetsgivare.
Att jag skulle lägga skulden för byggfusket hos Byggnads passar antagligen in bättre i Byggnads retorik men det var inte det jag skrev.