Konflikten mellan stiftet/biskopen och Visby domkyrkoförsamling läggs i öppen dager om man läser dokumentationen från den nyligen genomförda biskopsvisitationen.
Stiftet vill dock inte kännas vid någon konflikt.
Att det finns de som tålmodigt arbetar för att klistra fast så mycket tveksamheter vid domprosten Mats Hermansson att han ska tvingas lämna sin post är tämligen klart.
I samband med en psykosocial arbetsmiljöundersökning visade det sig att det fanns anställda i domkyrkoförsamlingen som mådde dåligt på grund av det som de beskrev som bristande ledarskap.
Här finns egentligen ingenting att tolka, den som mår dåligt har tolkningsföreträde för att den mår dåligt. Vad man sedan kan och bör göra åt saken är en annan femma.
Här finns oftast behov av åtgärder från båda håll.
Det är också fullt förståeligt att man kan tycka olika om hur kyrkan ska vara och att det blir en djupare fråga än strikt om arbetsmiljö då det också berör ens personliga och privata tro.
Om en ledare inte är ödmjuk och inlyssnande för att alla inte delar hens syn på hur öppen en kyrka ska vara inför nutidens snabba förändringar kan det självklart bli konflikter.
Kyrkan har ett inneboende motsägande uppdrag: den ska följa sin tid men också vara ett fundament att luta sig mot, något som förblir vad den är när omvärlden rusar förbi som om gaspedalen fastnat i golvmattan.
Den viktigaste utgångspunkten måste dock vara att alla måste få känna sig välkomna till en kyrka som säger sig finnas för alla.
Det är en självklarhet och här finns ingen valmöjlighet. Vill man vara en demokratisk kyrka måste också alla i den följa det man gemensamt bestämt ska gälla kring detta.
I den tjänsteskrivelse som kyrkorådet i Visby domkyrkoförsamling ställt sig bakom beskrivs tydligt att församlingens kyrkoråd och biskopen har två helt skilda versioner av verkligheten och vad som är ett problem och inte.
Kyrkorådet påpekar en rad rena felaktigheter som i biskopens visitationsprotokoll förts vidare som sanningar. Bland annat handlar det om hur många som slutat sin anställning i församlingen och hur kyrkorådet arbetar, samt hur biskopens dialog med församlingen fungerat under själva visitationen.
Bland annat skriver biskopen att de förtroendevalda i kyrkorådet fört samtal med anställda som om de vore deras chefer.
Ett påpekande som beskriver ett allvarligt brott mot den roll man har som förtroendevald och en ordning som kyrkorådet förnekar med emfas.
Likaså påpekar kyrkorådet att problemen som varit är noga dokumenterade av biskopen men ingenting om den långa åtgärdslista som man jobbat med sedan problemen kom upp på bordet för närmare två år sedan.
Det är som att hela vitsen med protokollet är att den ska vara en partsinlaga mot kyrkorådet och domprosten.
I grunden handlar allt om den kyrka domprosten medverkat till. Det kan man ha olika åsikter om men denna debatt och skiljaktigheter bör torgföras öppet och schysst, byggt på fakta och saklig grund.