Om det är en så kallad game changer vi ser i svensk politik just nu är jag glad över att Simon Härenstam är en del av detta. Kanske till och med den som startade det hela.
Som avhoppad moderat lokalpolitiker har han blivit huvudperson i riksnyheterna och under torsdagen var han med i såväl morgonprogram som kvällsdebattprogram i SVT.
Och han ägde ju debatterna mot sina före detta partikollegor om vad det egentligen är partiet tagit för vändning och varför och vad det önskade resultatet är.
Lika glad som jag är för ”Gotlands” bidrag i denna utveckling, lika beklämd blir jag när jag ser hur somliga M-sympatisörer pratar om sin före detta kollega.
Simon Härenstam är sannolikt en god talesperson för alla dem som lämnat partiet, alltså någon man borde lyssna på.
Istället ignorerar man honom fullständigt, avfärdar hans avhopp med ”de flesta är kvar, Simon är undantaget”. Somliga uttrycker till och med sin glädje att han lämnat partiet, andra kallar honom feg.
Ingen snygg bild av ett parti som behöver göra allt för att putsa på sin självbild.
Om partiet nu, tack vare Simon Härenstam, serverades ett tillfälle att en gång för alla formulera vad som har ändrats i relationen till Sverigedemokraterna och varför det inte innebär någon dramatik, så borde man tackat och tagit emot.
Istället skickar man fram två lokalpolitiker som ingen hört talas om och som inte har någon koppling till partiledningen.
Därtill kryddar man med Ulf Adelsohn. Det blev en lätt match för Simon Härenstam, om det nu hade varit en tävling.
Moderaterna är kanske det parti som är gladast över mediernas fokusering kring hypotetiska regeringssamarbeten efter 2018. Man har inte haft något synbart utvecklingsarbete av sin politik efter Reinfeldt utan verkar ha tagit sin position som det parti ”som vågar prata om SD”.
Väljarna har inte belönat detta ställningstagande. Förmodligen av den enkla anledningen att de som gillar SD redan har ett parti.
Sverige har med några få undantag styrts av minoritetsregeringar sedan enkammarriksdagen infördes 1971. Förutom de borgerliga trepartiregeringarna under Thorbjörn Fälldin 1976-1978 och 1979-1981 samt den borgerliga fyrpartiregeringen under Fredrik Reinfeldt 2006–2010.
Det är alltså inget nytt fenomen i svensk politik trots att det ofta framställs som det.
Det nya är att vi numera har tre block: det rödgröna, Alliansen och SD. Men precis lika lite som att det tidigare inneburit att Moderaterna haft rätt till inflytande i en S-regering, betyder det i dag att Sverigedemokraterna har rätt till samarbete med andra partier.
Särskilt inte som man infört utpressning och hot om fällda regeringar som metod för att tvinga fram ett samarbete.
Det är lätt att hålla med Simon Härenstam när han uttrycker sin förvåning hur denna omsvängning i politik och värdegrund kan förbigås med sån total tystnad från Moderaterna.