Sverige styrs för tillfället av två partier som lider av identitetskris med olika djup.
Socialdemokraterna har länge haft svårt att anpassa sig till en verklighet där de får stöd av 20 snarare än 40 procent av den svenska väljarkåren.
Miljöpartiet har fått erfara vad det innebär att sitta vid makten och vad man kan bli tvungen att offra för att få fortsätta göra det.
I kulissen växer Vänsterpartiet i takt med sitt eget varggrin. Utan att behöva kompromissa kan de gång efter gång berätta om politiska förslag de fått igenom. En taktik som lönar sig. Att bara vara goda gåvors givare och klaga på de andra partierna som inte bara ger utan ser en helhet där man nånstans också måste ta för att kunna ge. Med ett väljarstöd på upp emot tio procent närmar man sig dock gränsen för när det börjar bli dags att inte bara få utan också bidra och ta ansvar.
Regeringen står tyst när frågor ställs hur man ska lösa samhällets stora utmaningar. Man blickar nostalgiskt tillbaka på gårdagens lösningar och sågar alla förslag som vill se på nya vägar framåt. Istället för att skapa framtidstro med egna innovativa förslag ägnar man kraft åt att svartmåla sina politiska motståndare.
S och LO ägnar extremt mycket utrymme i sina kampanjer åt att informera väljarna att de tycker att Moderaternas politik är dålig. Inge torde vara förvånad. När de säger att den svenska modellens ska utvecklas, inte avvecklas, menar de att systemen ska stärkas för dem som redan är inne.
Är det nånting väljarna efterlyser är det politiska visioner för att komma tillrätta med integrationen, vården, skolan. I alla tre fallen är nyckeln tillgänglighet. Allianspartierna lägger förslag som ökar tillgängligheten, regeringen jobbar hårt för att fortsatt hålla människor ute.
Partiet helt utan politiskt lösningsfokus (SD) växer i och för sig så det knakar. Men nog längtar väljarna efter politiker som har konkreta och begripliga förslag, inte bara pekar på problemen.
I går presenterade Centerpartiet ”århundradets arbetsmarknadsreform”. Målet är att 100 000 personer, främst nyanlända, ska bli en del av den svenska arbetsmarknaden. Enligt Martin Ådahl, chefsekonom i Centerpartiet, ger 100 000 nya jobb 30 miljarder till statskassan.
Inträdesjobb, sänkta kostnader för att anställa, en mer effektiv arbetsförmedling och en ”modern anställningstrygghet” är de fyra huvudrubrikerna.
Lika tröttsamt som det är att de rödgröna envisas med att beskriva inträdesjobben som generellt sänkta löner är det att höra alliansföreträdare föreslå att kompetens ska gå före antal anställningsår.
Ingen som redan har en lön ska få denna sänkt. Kompetens går redan i dag före antalet anställda år.
Men att det behövs åtgärder för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden står klart för de flesta. För även om arbetslösheten är låg generellt i Sverige är den hög för framför allt gruppen nyanlända.
”Alla ska med” var en gång Socialdemokraternas paroll. Det låter som en bra målsättning.