I går avslöjade Socialdemokraterna att de inte tänker släppa fram en borgerlig regering utan egen majoritet så som man tidigare varit överens om.
Detta i en debattartikel i Aftonbladet skriven av partiets gruppledare i riksdagen Tomas Eneroth: ”När Anna Kinberg Batra bröt Decemberöverenskommelsen innebar det att det socialdemokratiska löftet att släppa fram en borgerlig regering och dess budget vid eventuell valvinst inte längre gäller”.
Nu har ju inte mycket hänt, trots dödförklarandet av DÖ. Löfvens minoritetsregering sitter kvar, den saknar stöd inte bara i riksdagen utan även i opinionen.
Något som konstateras även på Aftonbladets ledarsida, tro´t eller ej. Somar Al Naher skriver så här: ”Regeringen är impopulär. De miljöpartistiska språkrören är impopulära. Folk saknar förtroende för statsministern. Svensk borgerlighet kan rabbla hur usel den rödgröna regeringen är i sömnen”.
Ändå är oppositionen inte heller någon lysande stjärna konstaterar hon vidare och det är ju, tyvärr, bara att hålla med.
Svensk politik behöver fler orädda och jordade politiker och färre medietränare som lär ut såna urbota konstigheter att ingen kan förstå hur de kan få kalla sig medietränare över huvud taget.
Senaste parodin var Miljöpartiets insats i SVT häromkvällen där varken Fridolin eller Lövin svarade på en enda fråga utan läste upp sina ”talepunkter” gång på gång. I en intervju som ska klippas ihop kan man förstå att saker upprepas med förhoppningen att det inte ska gå att sätta ihop ett inslag utan att ens budskap kommer med. Inte särskilt lyckat grepp, men förståeligt.
I direktsändning fungerar det dock inte alls eftersom en direktsändning inte redigeras utan sänds just direkt.
Så ett mellanting mellan de katastrofer som kan uppstå när somliga ska prata spontant till dessa dresserade papegojor hade ju varit det ultimata.
Helt vanliga människor med sina fel och brister har folk fördrag med om de säger fel eller gör fel emellanåt.
Bara de tror på vad de gör, är uppriktiga och inte bara handlar taktiskt, styrda av spindoktorer eller pr-konsulter.
Många förespråkare av den rödgröna majoriteten anser å andra sidan att det räcker med en socialdemokratisk statsminister.
Några krav behöver man inte ställa. Istället pratar man historia. Gärna 1932 och fram till 1970. Det som gjordes då har gett Socialdemokraterna frikort för resten av vår tid. Från 70-talets arbetsmarknadslagar hoppar man gärna fram till 2006-2014.
Åtta år som man som med en hel kör av dårars envishet ännu försöker beskriva som perioden som förstörde Sverige. Och trots att man lyckades med detta budskap är man inte nöjd. Nu surar man för att allmogen inte förstår hur bra det går för Sverige.
Men nu verkar S dessutom ha tröttnat på sitt stödparti Miljöpartiet som mer fungerat som ett sänke.
När man offentligt börjar tala om samarbete över blockgränserna känner man desperationen från Rosenbad.
Tyvärr vet de flesta hur mycket Löfvens utsträckta hand är värd.