Minns ni läget när regionens krisgrupp bildades och budget skulle klubbas i regionfullmäktige?
Dåvarande borgerlig opposition insåg den allvarliga situationen, att det knappast var läge för partipolitisk polemik. Man valde till och med att inte lägga en egen budget utan gav sitt stöd till den rödgröna budgeten.
Så här skrev Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna om grunden för sitt beslut då: ”Det är glädjande att alla nu inser allvaret och att det behövs en tydligare ledning och styrning. För att genomföra de fattade besluten krävs krafttag från samtliga ledare. Därför ger vi nu vårt stöd till majoriteten och är med och tar ansvar för Gotlands utveckling”.
De beslut som då fattades var tydliga direktiv om att nämnderna måste hålla sina budgetar, att det inte fanns utrymme för utökningar eller att dra över med underskott. Det var allvar och politiken var helt enig, förutom att Socialdemokraterna inte orkade hålla emot när det gällde nivån på besparingarna som krisgruppen ansåg var nödvändiga.
I dag är situationen ungefär likadan. Det ekonomiska läget är allvarligt, görs ingenting riskerar vi att behöva höja skatten långt mer än de 75 öre som de rödgrönrosa vill göra redan nu. (Vilket för övrigt Björn Jansson beskrev på Gotlands Folkblad 11 juni skedde mot Socialdemokraternas vilja, som en eftergift i det rödgrönrosa samarbetet).
Det går inte att säga att man värnar välfärden och samtidigt påstå att återkommande ekonomiska underskott inte påverkar välfärden utan bara är elak borgerlig retorik.
Jämför de borgerligas inställning 2016 med det rödgrönrosa tonläget inför årets budgetbeslut.
Skrämselpropagandan strömmar ut till medborgarna om att skolor ska läggas ner, vården kommer att kollapsa och stora grupper anställda kommer att sägas upp. Och om bara de rödgröna fått fortsätta regera skulle allt varit som vanligt.
Det är lite där skon klämmer. Vi kan inte göra som vi alltid gjort. Det behövs ett nytt sätt att angripa gamla problem.
De rödgröna är uppenbarligen inte intresserade av att hitta nya lösningar. Man säger att mer pengar kommer att lösa allt. Eventuellt kan någon besparing accepteras om den inte märks. Dessutom glider man betänkligt på sanningen när man påstår att ”Alliansens stora besparingar leder redan nu till nedläggning av förskolor på landet” (se insändare på sidan 16).
Det är inte sparkrav bakom nedläggningen av förskolan i Stånga och det vet både Meit Fohlin och Filip Reinhag. Det är också märkligt att de planer på satsning och utveckling man säger sig ha haft för just skolsituationen i Stånga inte resulterat i en enda åtgärd som kunde ha förebyggt det tunga beslutet att behöva flytta förskolan till Hemse. De rödgröna hade makten över detta till för cirka ett halvår sedan.
Så ja, det finns en skillnad i hur man hanterar ett allvarligt läge och tar politiskt ansvar.
Valresultatet smärtade ordentligt i S-rörelsen och såren är inte läkta ännu. Trots väljarnas besked fortsätter S att agera som om det är deras förslag och deras politik som borde gälla, att annan politik är oseriös och andra politiker inte har någon plan.
Jag föredrar politiker som tar sig an allvarliga och verkliga problem, som försöker hitta vägar fram och som har Gotlands och gotlänningarnas bästa för ögonen.