Den som inte ser parallellen mellan det som hände i Europa i början av 30-talet och det som händer nu måste vara blind eller okunnig.
Människor beskrivs som ohyra, de märks med olika färgsymboler, deras ägodelar beslagtas, de anklagas för att vara roten till allt ont, giriga och lögnaktiga.
De buntas ihop som muslimer oavsett religiös livsåskådning eller om de ens är troende. Och muslimer i betydelsen islamister. Alltså dem många flyr för sina liv ifrån.
I Tyskland växer ett parti som tycker att en rimlig sista utväg för att hindra flyktingar att passera gränserna är att skjuta skarpt mot dem. I den senaste opinionsmätningen blev partiet, Alternativ för Tyskland (AfD), tredje största parti.
Nazister demonstrerar på svenska gator och slår ner barn och unga för att de ser ut att komma från andra länder. För att markera det svenska sättet att ta tag i saker och ting.
I helgen sjönk ännu en båt med flyktingar och vedervärdiga bilder på döda småbarn borde stämma till eftertanke hos var och en av oss.
Den avgörande skillnaden mellan dem som tycker att ”dom” är för många och dem som skildrar praktiska problem är markant. Den senaste gruppen umgås med ”dom”, vet vad ”dom” heter, kommer ifrån och hur många i deras familjer som överlevt flykten.
De som rent allmänt tycker att problemet är att ”dom” är för många är rädda för ”dom”, vill inte ha kontakt, ser deras blotta existens som ett stort orosmoment. För den skull är man inte automatiskt rasist. Det kan sägas tusen och tusen gånger men det är ändå det enda somliga hör. Jaha, du kallar mig rasist? Nej, det gör jag inte, inte om du inte säger rasistiska saker.
När någon säger att de känner sådan oro att de nu vill flytta från, till exempel, Fårösund vad är det de är oroliga för?
Vad är det som hittills hänt som skrämmer dem?
Det är beklämmande att se medmänniskor som Lisa Blochmann och Kerstin Blomberg användas av andra i ”vad var det vi sa-sammanhang”.
Tongångarna om katastrof och samhällets förfall har använts i decennier och har ingenting att göra med det som händer nu. Det var inte det här som var grunden till att Sverigedemokraterna en gång bildades.
Det är inte det som händer nu som de eller deras gelikar i åratal jobbat för att hitta lösningar för.
Det är inte kvinnorna som nazister och huliganer vill skydda (ingen har bett er!) när de samlas och hetsar varandra till våld på öppen gata. (För det skapar ju en enorm trygghet).
Att slå gatubarn för att ”markera”, är det svensk manlighet det?
Ett mycket stort ansvar till vårt lands sorgliga tillstånd just nu vilar på det politiska ledarskapet.
Det måste bli slut på att skylla allt på Alliansen nu. Och från oppositionen måste det bli slut med tramsiga KU-anmälningar. Nu är det dags för politisk handlingskraft. Sätt er ner och enas kring ett ledarskap som kan sprida trygghet och stabilitet.
Landets ledning kan inte präglas av maktlöshet och uppgivenhet, det är ett så ofantligt mycket större hot mot vårt samhälle än en påstådd muslimsk invasion.
Ingen kräver att någon ska göra det ensam, det krävs politisk samling.
Men vill man hellre prata politisk taktik så har statsministern ett ypperligt tillfälle att använda situationen för att bli av med Miljöpartiet och söka bredare uppgörelser.