Tillträdande politiske chefredaktören på Gotlands Folkblad, Erik Fransson, smygstartade i går genom en replik på min ledare om fackets metoder för att blockera små företag som inte vill teckna kollektivavtal.
Jag hälsar honom välkommen tillbaka till den gotländska debatten.
Det korta och enklaste svaret på Erik Franssons replik är ju: Nej, det är inte så jag menar.
Egentligen bevisas min poäng redan i hans inledning. Han kan inte tro sina ögon när han läser om mitt fackliga engagemang.
Jag kan då informera Erik om att hans blivande (?) fackförening, Journalistförbundet, lyckligtvis ägnar sig åt fackliga frågor (och yrkesfrågor eftersom det också är ett yrkesförbund) oavsett politisk majoritet i Sveriges riksdag. Inte åt att bedriva partipolitik eller ens bry sig om medlemmarnas politiska sympatier.
När Erik Fransson senast var på GT var jag högst sannolikt journalistklubbens ordförande så mitt engagemang borde inte vara en överraskning för honom.
När Kommunalskandalen ännu ger konvulsioner i hela den fackliga världen är det inte läge att bygga halmgubbar. Skadan är stor och hur gärna man än vill går det inte att skylla på vare sig borgerliga ledarskribenter eller den förra regeringen.
För ingen gång har jag argumenterat emot kollektivavtal, tvärtom. Inte heller handlade de aktioner jag skrev om, om att bekämpa dåliga villkor eller driva medlems talan.
Det fanns inga medlemmar att slåss för på den aktuella arbetsplatsen. I ett annat aktuellt fall fanns det både fackliga medlemmar och kollektivavtal, men inte ens det var okej, för det var enligt Livs, fel avtal med fel fackförening.
Om Erik Fransson anser att detta är helt rimliga fackliga strider kommer han inom kort att bli förvånad över mer än att en borgerlig ledarskribent kan vara fackligt aktiv.
Eller missförstod han kanske bara?
Förtroendet som raserats drabbar alla fackliga företrädare. Alla de som kämpar på ute på arbetsplatserna, helt utan arvoden och fina våningar, det är ju de som får ta smällen och konsekvenserna. Att då ägna kraft åt att sätta in resurserna mot små företag som valt fel kollektivavtal är kanske inte bästa draget.
Erik Fransson har också ett privilegium, som ledarskribent på en S-märkt ledarsida kan han ägna de kommande åren utan att lyfta ett finger för det fackliga arbetet. Han behöver inte, han är automatiskt rätt genom sina politiska sympatier.
Medan mitt fackliga engagemang kan avfärdas med halmgubbsretorik som genast hyllas av Gotlands LO-ombudsman (tillika S-politiker) på Facebook.
Facket har väldigt mycket att tag i och jobba för, så partipolitisk propaganda borde inte ens finnas på dagordningen. Lika lite som att trakassera företag för att de inte har det kollektivavtal som ett annat fack vill att de ska ha.
De allra flesta svenskar tycker trots allt inte att Socialdemokraterna är det bästa partiet. Varför ska en fjärdedel av fackets medlemmar bestämma för de tre övriga fjärdedelarna vad de ska stödja för parti?
Att frågan ens ska behöva ställas, året 2016.