Södra Sverige är på väg att bli en miniatyrversion av Syrien.
Detta är ett helt allvarligt påstående i Facebook-gruppen ”Krossa Åsiktskorridoren” som är en av alla platser där rasister kan samlas kring lägerelden och mata brasan med myter och lögner.
Jag ser vänner som gillar deras hatspridande och känner uppgivenheten äta sönder mig inifrån.
Efter de vidriga morden på Ikea i Västerås startade omedelbart spekulationer på sajter och i sociala medier om vad som hade hänt och vem som var skyldig.
När det visade sig att de som anhållits på sannolika skäl misstänkta för dådet kom från ett asylboende släpptes alla spärrar. Förakt, spekulationer och tvärsäkra teorier om hur svenska medier arbetar blandades med konstateranden att om man ville veta vad som verkligen hänt fick man söka sig till Flashback, Avpixlat, FriaTider eller andra ”alternativa” nyhetskällor.
Det stämmer att om man vill veta vem en gärningsman är, eller vem ”tv-stjärnan” är på nån löpsedel, ja då ska man söka sig till källor som inte har någon ansvarig utgivare eller etiska regler för sin publicering.
Där styr inte nyhetsvärde utifrån vad som är relevant utan från människors nyfikenhet.
Men om man utgår från att traditionella medier inte redovisar namn, bostads- eller födelseort på dem man skriver om för att man vill mörka sanningen, då behöver man tänka till.
Sverige är inte som Syrien.
Inte på något enda sätt. Att påstå detta eller att häva ur sig saker som att det råder politisk censur i Sverige är ett hån mot alla dem som varje dag lever under dessa villkor.
Däremot har vi i Sverige under lång tid, liksom i övriga världen, varit vana med att få vår information och nyhetsförmedling via press, radio och tv.
I dag sprids information via många olika kanaler och det går oftast snabbare än när en redaktion ska behandla olika uppgifter, kolla källor, relevans och att allt man publicerar stämmer.
Detta glapp, plus att redaktioner inte publicerar allt man vet av olika skäl, har somliga upptäckt och tagit som bevis för en stor konspiration.
Detta nya landskap för hur nyheter tar sig fram skapar ett dilemma. Rykten och spekulationer hinner växa till ibland orimliga proportioner och till slut tvingas många redaktioner ändå förhålla sig till detta.
Antingen genom att dementera eller bekräfta eller genom att försvara och förklara sina publicistiska beslut i olika frågor.
Till syvende och sist måste ändå var och en som är juridiskt ansvarig avgöra vad man publicerar och inte. (I morgon kan ni läsa i GT hur vår ansvarige utgivare, Ulf Hammarlund, resonerar i frågan). Och inte minst: ansvaret på oss nyhetskonsumenter vilar tyngre i dag att själva bli våra egna ansvariga utgivare när vi bestämmer vilka nyheter vi sätter vår tilltro till och inte.
Samt sluta sprida vidare tveksamma eller uppenbara felaktigheter bara för att det passar ens egen världsbild om vem som är ond och vem som är god.