Det är en etablerad sanning att ett av sjukvårdens dilemman är att det saknas personal.
Men det är inte helt sant.
Sant är däremot att denna personal kan hyras in för dyra slantar.
Det finns säkert en brist i grunden men om alla tillgängliga läkare och sköterskor skulle anställas skulle det inte vara nån större kris.
Men det kräver också insatser i form av löneökningar och bättre arbetsvillkor.
Är vi beredda att betala det? Hur stor skulle skillnaden bli jämfört med de kostnader kommuner och landsting har för inhyrd personal?
Sverige är ett land med ett väl utbyggt välfärdssystem. Vi har hög standard på det mesta i vår tillvaro.
Men samtidigt är vi jämförelsevis sjukare än andra länder.
Hur är det möjligt?
Tja, vi kan låtsas att det är en obegriplighet eller också kan vi använda oss av de fakta som finns framför våra ögon.
För femte året ökar antalet sjukskrivningar som beror på för hög arbetsbelastning.
Värst drabbade är kvinnor i offentlig sektor.
I ett längre perspektiv är antalet arbetsrelaterade sjukdomsfall litet, men det har alltså ökat från en låg nivå fem år i rad.
Sedan 2010 har organisatoriska och sociala orsaker ökat med drygt 70 procent.
Det är alltså inget mysterium, vi vet att hög arbetsbelastning kombinerat med brist på inflytande och möjlighet att påverka sin arbetssituation gör oss sjuka långsiktigt.
Tillfälliga toppar med mycket att göra är inte farligt, det är när den där toppen blir standard som det blir farligt. När perioder för återhämtning och normal arbetsbörda uteblir.
De här frågorna är temat i senaste numret av Akademikern (Akademikerförbundet SSR). I tidningen intervjuas bland andra Wanja Astvik, forskare i psykologi vid Stockholms universitet och Mälardalens högskola, som leder ett projekt för att utveckla mätinstrument för att mäta arbetsbelastning.
Hennes beskrivning av den gemensamma nämnaren för arbetsplatser med låg andel sjukskrivningar och låg personalomsättning är: ett bra och tydligt ledarskap, god kommunikation, medarbetare som behandlas med respekt, en rättvis organisation, transparens och tydliga roller.
Inte heller det någon överraskning.
Allt detta vet vi, ändå organiserar vi oss tvärtom.
Alla marginaler skalas bort. Restid mellan hemtjänsttagarna räknas bort utan att ta hänsyn till att tiden hos brukaren påverkas. Alla insatser i vården och omsorgen ska räknas, mätas och jämföras på längden och tvären. Allt detta mätande och räknande tar tid som kostar pengar.
Plus att personalen inte respekteras utan misstänkliggörs och omyndigförklaras. Allt ska stöpas i samma form, systemet blir överordnat.
I vården har biträden och sekreterare plockats bort, deras arbetsuppgifter ska ingå i vårdpersonalens uppdrag.
Marginaler försvinner, fokus blir delat där vårdinsatsen inte går att direkt mätas i resultat medan det är lätt att mäta resultat om ett papper är ifyllt eller inte ifyllt.
Som sagt, lösningen finns framför våra ögon men så länge vi tror att effektivitet bara handlar om pengar kommer vi inte att se den.