Två av tre förstår inte innebörden i regeringens förslag att införa vinstförbud i välfärden.
Det visade Svenska Dagbladet nyligen (12 mars) i en undersökning.
Många är de som kritiserat förslagets brist på kvalitet och uttryckt oro för dess konsekvenser.
Revisionsbyrån Grant Thornton som granskat effekten av förslaget konstaterar att det inte handlar om ett totalt vinststopp, men för de allra flesta skulle det ändå vara omöjligt att göra vinster i nivå med snittet för svenska företag (SvD 12 mars).
Inte heller innebär förslaget vinstuttag på max 7 procent som de flesta tror, helt naturligt eftersom det är det regeringen vill få oss att tro.
Lagrådet sågar förslaget rakt av och det finns inte majoritet i riksdagen så det kommer inte att gå igenom.
Jamen, då är väl allt lugnt?
Nej. De rödgrönas intentioner kvarstår och är ett demokratiskt problem.
Det hade varit långt mycket ärligare att stå för att man vill ha bort de privata utförarna och valfriheten från välfärden. Men nu väljer man att satsa allt krut på att misstänkliggöra de privata välfärdsföretagarna, kollektivt och rakt av.
Jag ser en klar parallell i retoriken mellan Reepalu-utredningen och Gotlands Folkblads attack på de privata assistansföretagen. Det överordnade är att sätta en bild som passar det politiska budskapet.
De privata assistansföretagen är enligt Gotlands Folkblad ”befriade från kostnader som uppstår när deras anställda blir sjuka”.
Dessa kostnader kan de fakturera regionen som dessutom är skyldig att bistå dem med vikarier.
Att påpeka att detta inte är sant är enligt Gotlands Folkblad att märka ord, att jag och andra dummingar vill tysta honom från att ”yppa sanningen”. Detta argument brukar annars komma från yttersta högerkanten. När man får mothugg är man ”tystad” och ropar ”Censur!”.
Det finns väldigt många människor i vårt samhälle som saknar en röst, som aldrig får komma till tals.
Erik Fransson har en sida i denna tidning varje dag, där han kan skriva precis vad han vill. Att påstå att han är tystad när han blir motsagd är magstarkt. Jag skulle vilja påstå till och med oförskämt mot alla dem som aldrig hörs.
Det vore konstruktivt att lyfta debatten ett snäpp och belysa varför de regler finns som Erik Fransson tycker är så förhatliga, men som han inte lyckas beskriva korrekt. De finns ju av en anledning och det är inte att skapa konkurrensfördelar för de privata utförarna, snarare tvärtom.
De merkostnader ett privat företag får i motsats till en offentligt driven verksamhet behöver kompenseras för att få lika villkor.
Vi har liknande system för fristående skolor, och tills nyligen, för privata vårdcentraler. Att ett företag i det extrema nödfallet kan be regionen om hjälp för att en assistansberättigad inte ska stå utan livsviktig assistans är en fullt rimlig säkerhetsåtgärd.
Så länge Erik Fransson inte kan stå för det han skriver är fortsatt debatt ganska ointressant.