Jag säger inget så har jag inget sagt.
Det gamla talesättet kommer för mig när jag läser Helagotlands långa intervju med förre regionrådet Åke Svensson (S). Inte för att det präglar Åke Svensson utan den kultur han beskriver och som jag tycker kan återses lite här och var.
Ingen tycker något eller står för något öppet och genom att säga så lite som möjligt tror man att man skyddar människor, händelser eller skeenden från spekulationer och snack när det i verkligheten är precis tvärtom.
I turbulensen innan Åke Svensson blev avsatt anklagades jag av somliga för att bedriva en hetsjakt och kampanj mot Åke som person.
Jag känner inte Åke Svensson så väl att jag har anledning att ha nån åsikt över huvud taget om honom som person. Det lilla jag känner av Åke ger bilden av en trevlig, social och göteborgsk person.
Men att ta ställning och vara tydlig är inte okej i vissa kretsar, bättre då att inte ha en enda åsikt utan som vissa av dem Åke beskriver i hans närmaste krets dessutom, gå till ”motståndarsidan” och be om råd istället för att komma fram till vad man tycker själv.
I tjänstemannaleden har det bildats falanger med olika agendor istället för öppen kritik via formella vägar. Därmed är det också omöjligt att granska skeendet eftersom inget finns dokumenterat, allt är sagt och gjort mellan skål och vägg.
Detta kan göra mig så trött.
I själva sakfrågan, de skandaler som föregick att Åke Svensson fick gå, blev läsaren inte mycket klokare.
Avtalet om Hantverket stacks under näsan på honom i ett stressigt läge för att skriva under men var kom avtalet från? Vem hade gjort upp det?
Och så de återkommande och svepande anklagelserna mot förre regiondirektören Jan Björinge som får ny fart. Oavsett vad det är Åke Svensson menar och som han tycker att vem som helst skulle ha hittat bara man letade, förklarar det ingenting av det enormt märkliga beslutet att inte förankra i regionstyrelsen eller åtminstone i dess arbetsutskott.
När man vägrade detta och inga andra rimliga förklaringar ges hur mycket man än letar, så återstår bara att tolka de fakta som finns och där ingenting styrker de rykten som sprids.
Så nej, det är nästan aldrig bättre att inte säga något i tron att man ingenting sagt.
Hade Åke Svensson haft rätt stöd och bättre rådgivare skulle hans politiska karriär inte behövt sluta så snöpligt. Att efter fyra år i majoritet där han lyckades hålla sig kvar vid makten snarare än att han vann den, stå helt ensam när det började blåsa, det ger inte bilden av ett särskilt sympatiskt parti. Eller professionellt för den delen.
Det var väldigt, väldigt tyst från partikamrater, närstående ledarsida och andra. Det var i och för sig en tystnad som talade, men inte var det vackert.
Det är lätt att förstå Åke Svenssons känsla av svek.
Däremot är det glädjande att nu se en välmående Åke, till synes fri från bitterhet och ältande.
Många frågor verkar förbli obesvarade men mycket blev också tydligt kring hur det kan gå när det inte finns ett fungerande ledningsstöd. Vare sig för politiken eller förvaltningen.