Vissa nyheter kommer inte direkt som en överraskning.
Moderaternas gruppledare på Gotland, Simon Härenstam, har från början varit tydlig med sin inställning till att Moderaterna öppnat dörren till Sverigedemokraterna. Han gillade det inte.
När han nu efter moget övervägande väljer att lämna partiet är det bara en logisk konsekvens av detta ställningstagande.
Jag hyser den största respekt för Simon Härenstam som står upp för sina värderingar och jag hoppas innerligt att han omprövar sitt beslut att helt lämna politiken, för han behövs.
Och det finns ju andra partier...
Det finns nog ingen som tycker exakt samma som allt som ryms i ett partiprogram. Vissa oenigheter kan man tugga i sig utan att lämna sitt parti. Men detta handlar om något annat, något som rör själva grunden i ens politiska engagemang.
Det går inte att komma förbi en sådan värderingskonflikt utan att ta ställning. Tyvärr finns det alldeles för många som först måste ringa en vän innan de kan säga vad de tycker om saker och ting. För att ens åsikter måste passa in i Partiets offentliga kommunikationsstrategi.
Gällande själva sakfrågan så frågar sig nog många hur Moderaterna landade i sitt beslut att så totalt svänga av från den väg Fredrik Reinfeldt valde och som ledde partiet till rekordnivåer. Med Anna Kinberg Batra (AKB) som partiledare har man gjort helt om och partiet rasar i opinionen.
Är man verkligen så lockad att ta väljare av Sverigedemokraterna att man är beredd att offra alla andra?
Fokuseringen kring SD i svensk politik är djupt osund och kanske kan vi hoppas att alla nu lärt sig denna läxa av Moderaternas (hittills) misslyckade strategi. Självklart måste alla partier reflektera över vad det är som gör att så många människor anser att Sverige bäst styrs av SD. Här måste också myten spräckas om att folk röstar på SD av missnöje.
Folk röstar på SD för att de vill stoppa invandringen, för att de tycker att feminismen har gått för långt och för att de lever med övertygelsen om att partier och medier mörkar och vill lura dem.
Här behöver övriga partier på ett trovärdigt sätt visa att det finns andra lösningar på de problem som många upplever på nära håll i sin vardag.
Och samtidigt förklara det uppenbara: att SD:s lösningar inte löser några problem utan skapar fler.
Förespråkarna för AKB:s linje menar att partiets högsta mål måste vara att göra allt för att genomföra sin politik. Här bör alla medel tillåtas, man bör söka stöd för sin politik där man kan få det. En förutsättning för att genomföra sin politik är dock att någon röstar på en så taktiken verkar något kontraproduktiv. Det sägs också att man inte kommer att samarbeta med SD utan bara ”använda” deras stöd där det finns.
Som om man inte hört något av SD:s tydliga budskap att partiet inte har nåt intresse av politiska överenskommelser. Tvärtom kommer SD att fälla varje regering som inte lyssnar på dem i invandringsfrågan.
Att tro att SD skulle stödja en moderat regering utan att kräva något tillbaka är aningslöst. Sträcker man ut handen mot SD så handlar det till syvende och sist om att man anser SD vara ett parti som alla andra. Det är ett lite för svårsmält piller för många att svälja.