Ett av öns största mjölkföretag gick i konkurs för en vecka sedan. Frindarve i Garda och Tjängdarve i Hemse drevs tillsammans av familjen Bendelin med 600 koplatser och sju anställda. Förhoppningen är att företaget ska kunna drivas vidare men för dem som lagt sin själ och hjärta i att få det att fungera är det ett tungt slag.
Mjölkens vara eller inte vara diskuteras utifrån flera olika perspektiv.
Det som förr var rena medicinen har i dag blivit tveksamt både hälso- och miljömässigt. Som vanligt blir debatten polariserad och de flesta förstår att mjölken varken är medicin eller vårt största klimathot. Veganförespråkarna målar ut korna som planetens största klimathot men säger inget om bilar, flyg och tåg.
Rim och reson saknas totalt.
Det som däremot inte diskuteras så mycket är mjölkproduktionens nyckelroll för hela vår livsmedelsproduktion och för stora delar av besöksnäringen.
Det är korna som gör att det ser ut som det gör. Försvinner korna, eller minskar drastiskt, försvinner också förutsättningarna för mycket annat.
Kor föder kalvar, kvigor växer upp till mjölkkor, tjurkalvarna blir mat. Köttdjuren håller landskapet öppet. För att föda upp kor krävs odling av spannmål. Att ha flera ben i ett lantbruksföretag är nödvändigt och alla delar håller ihop, odlingar och djur.
Lantbruken är i sin tur avgörande för andra företag på landsbygden. Butiker, underleverantörer och verkstäder. Utan ett livskraftigt lantbruk är risken överhängande att landsbygden blir ett museum.
När inga djur håller landskapet öppet försvinner lockelsen i att vistas där för vila och rekreation.
Så frågan är så oändligt mycket större än att det i dag finns alternativ till att dricka komjölk. Vi måste inse konsekvenserna.
Inte minst saknas nsikten om att allt det som reservatsivrarna vill ”bevara orört” ser ut som det gör tack vare lantbruket. Bönder har genom århundraden brukat och vårdat jorden och skogen, djur har betat så att vi i dag kan njuta av både öppet landskap, hävdade ängen och gamla skogar.
I dag finns 129 statliga naturreservat på Gotland, plus ett kommualt.
Den statliga skötseln och underhållet finansieras med hjälp av 10-15 miljoner årligen som avsätts via Naturvårdsverket. Det kan ta några år innan ett reservat får något underhåll och kritik hörs då och då över att man bildar reservat och lämnar det i sticket.
Men inget förblir som det var utan insatser.
Vårt senaste reservat, Södra Hällarna, är kommunalt och har kostat cirka 3 miljoner kronor i investeringar av toaletter, trappor och annat.
Till det kommer en driftskostnad av 300 000 kronor per år, och vart femte år krävs ytterligare insatser för 100 000. Slår man ut det totala kontot för de reservat länsstyrelsen sköter på landsbygden blir det 129 000 kronor per år. På ett ungefär. För att jämföra.
Men det går säkert inte att jämföra. Och Södra Hällarna är ett stort reservat. Som fanns där redan förut till en kostnad av 0 kronor, vid sidan av länsstyrelsens 129 reservat.
Bevarande och tillgängliggörande är bra men det måste balanseras med insatser för att bevara dem som nu, i dag, skapar de värden vi vill spara för framtiden.