I och med att Lars Thomsson lämnat den lokalpolitiska vardagen till fördel för riksdagen öppnas dörren för nya centerpartister att kliva upp och ta ett större ansvar.
Partiet gick som bekant fram starkt i kommunvalet och från att ha haft en heltidspolitiker genom oppositionsrådet Eva Nypelius kommer man nu att ha fem personer som delar på regionrådsposter och ordförandeuppdrag, förutom Eva Nypelius blir det Stefan Nypelius, Eva Ahlin och Fredrik Gradelius som föreslås.
Lyckligtvis verkar partiet inte ha haft några problem att fylla den nya större kostymen, förutom de som nu tillträder regionrådstjänsterna finns fler andra som mycket väl skulle ha platsat och tillfört goda egenskaper och viktigt arbete.
Men som bekant krävs det även villiga och duktiga fritidspolitiker så arbete lär inte saknas för dem som inte fick chansen på någon regionrådspost den här gången.
Ofta beskrivs det som att det skulle vara omöjligt att styra en kommun i minoritet. Efter förra valet fördubblades dock såväl minoritetsstyren som blocköverskridande styren i landet och det har fungerat.
Sverige har letts av minoritetsregeringar sedan enkammarriksdagens införande 1971, med undantag av de borgerliga trepartiregeringarna under Thorbjörn Fälldin 1976-1978 och 1979-1981 samt den borgerliga fyrpartiregeringen under Fredrik Reinfeldt 2006-2010.
Socialdemokratiska regeringar har ändå fått igenom sina förslag, mycket med hjälp av stödpartiet Vänsterpartiet som i dag är så stort att det inte längre verkar nöja sig med att bara stödja utan representation i en eventuell S-regering.
Det målas nu upp en bild i medierna på riksplanet att Centerpartiet och Liberalerna ”måste bestämma sig”, eller att det är deras inställning till regerandet och avståndet till Sverigedemokraterna som kommer att splittra Alliansen.
En mycket märklig beskrivning av läget då det är Moderaterna och Kristdemokraterna som tydligast avvikit från Alliansens enighet kring att inte regera med stöd av SD. Har man kommit överens så måste det vara det som gäller. Om det blir denna fråga som spräcker Alliansen får det bli så. Som Ulf Kristersson sa i sitt tal i Almedalen i somras: ”(---) även pragmatismen har gränser. Man måste stå upp för sina egna värderingar”.
Det vore förstås väldigt olyckligt eftersom de fyra allianspartierna i grunden har alla förutsättningar att driva klok borgerlig politik genom samsyn och respektfulla överenskommelser.
Hur alliansstyret på Gotland kommer att klara regerandet prövas direkt nästa måndag då regionfullmäktiges presidium och regionstyrelsen ska väljas och även de personer som är tänkta att bli regionråd.
Det brukliga är ju att varje parti tillåts utse sina egna representanter. Vill de rödgrönarosa partierna och Sverigedemokraterna statuera exempel på att det saknas majoritet kan de börja med att rösta ner förslagen.
Då uppstår det delikata dilemmat att själva komma med förslag som kan röstas igenom. Låt oss hoppas att politikerna väljer att hantera sitt mandat mer ansvarsfullt än då. Det har varit lite mycket av att alla andra ska ta ansvar men inte vi.