Regeringen hade rätt att mitt i pågående tillståndsprövning peka ut Ojnare som Natura 2000-område.
De bestämde Högsta Förvaltningsdomstolen i förrgår.
Miljöpartiets hjärtefråga har därmed tagit ett steg närmare att bli förverkligad: att stoppa kalkindustrins fortlevnad. På Gotland alltså.
Den kan däremot gärna fortsätta i andra länder så att vi blir tvungna att importera den kalk som är nödvändig för många industrier, verksamheter och produkter.
Nånannanismen är utpräglad i Miljöpartiets ideologi, och tyvärr backas den upp av Socialdemokraterna genom att ge makt till Miljöpartiet i frågor där blommor och blad alltid väger tyngre än tillväxt och arbetstillfällen. Flygskatten är ett annat exempel på symbolpolitiken.
För miljön betyder det inte ett skvatt att svenskar låter bli att flyga. Så länge utsläppssystemet inom EU är kvar kommer resandet nån annanstans att öka istället och det är som bekant samma klimat och samma planet som påverkas. Och de som drabbas är de som inte har några alternativ till flyget, det vill säga svensk glesbygd.
När det handlar om kalkstensbrytningen på Gotland och dess effekter, så råder ingen tvekan eller oenighet över huvud taget i grundfrågan: vattnet. Härom är alla lyckligtvis ense: försvinner tillgången på rent vatten försvinner alla möjligheter för allt annat också.
Men regeringen vill av någon anledning inte för allt i världen invänta hur prövningen av just detta slutar.
”Vi hoppas på stående ovationer, men ska jag vara realistisk så tror jag på en blandad kompott av reaktioner. Det brukar bli en del armbrytning när man vill anlägga nya kalkbrott”.
Så sa projektledaren vid Nordkalk, Henrik Grind, till GT vid ett första informationsmöte i frågan 2005 och så här i efterhand kan man ju konstatera att han hade rätt.
Och än är frågan inte avgjord. Själva tillståndsprövningen ska nu återupptas men i och med att regeringen bestämt att området ska skyddas enligt Natura 2000-nätverket så lär det inte bli tal om nån brytning. Trots att området sedan länge är utpekat som riksintresse för just detta.
Nu är det långt i från bara miljöpartister som jublar över Högsta Förvaltningsdomstolens beslut.
Många gotlänningar i alla politiska läger och intressegrupper anser att Ducker 1:64 i Bunge ska skyddas från utvinning av kalksten. De flesta för att de är oroliga för vattentillgången. Vilket är fullt förståeligt.
För min egen del vill jag gärna att komplicerade förhållanden som dessa ska avgöras av vetande och inte vad man tror. Jag hyser ingen som helst oro för att våra expertmyndigheter eller domstolar är köpta av den ena eller andra parten.
Jag tror helt enkelt att expertis och myndigheter är de bästa att avgöra frågan. Jag är också en anhängare av att följa demokratiskt fattade beslut.
Lokalt har alla partier enats om att vattenfrågan var avgörande. I andra hand skulle man ta hänsyn till jobben och först i tredje hand naturhänsynen. En prioritetsordning som regeringen valde att frångå.
Det ska bli intressant att se om Nordkalk väljer att ta ärendet till Europadomstolen. Efter mer än tio år av byråkratisk prövning vore det onekligen bra att frågan dras till sin spets.