Regeringen har nu beslutat att göra större delen av Gotlands nordersta del till naturskyddat område. Natura 2000-klassningen innebär i sig inga automatiska förbud men i praktiken blir det svårt att hävda andra intressen framför de naturvärden man vill bevara.
Man såg många kommentarer efter gårdagens besked om att det handlat om vatten kontra jobb och att frågan nu är avgjord till vattnets fördel.
Men i regeringens Natura 2000-beslut ingår varken vatten- eller jobbfrågan över huvud taget.
Det är uteslutande det som det samlade Gotland beslutat ska komma i tredje hand: naturvärdena, som har beaktats.
Många beskriver också att Gotland är delat i frågan mellan dem som värnar vattnet och dem som anser att jobben är viktigare.
Inte heller det är sant.
Den skara som anser att de i sammanhanget kortsiktiga arbetstillfällena väger tyngre än den långsiktiga tillgången på vatten, är lika rödlistade som de arter man vill skydda i den numera rikskända Ojnareskogen.
En klar majoritet står bakom den självklara prioriteringen att tillgången på vatten måste komma först. Sedan kan man tala om en delning mellan dem som sätter sin tilltro till domstolens expertis och dem som anser att myndigheter och experter är köpta av Nordkalk på olika nivåer.
Kampen om Ojnareskogen har många perspektiv. Från stadsbor som ser skogen som övernaturlig och helig, via dem som har vattnet i fokus till dem som är emot all gruvnäring av princip.
Just därför är det viktigt att frågan får en helt igenom korrekt hantering. Inte heller ska ärendets utgång bero på vilka partier som för närvarande sitter i regeringsställning.
Men så är det helt klart, något som även Miljöpartiets lokala företrädare nu öppet ”skryter” med. Så här skriver Stefaan De Maecker på sin blogg: ”Utan Miljöpartiet i regeringen – och Åsa Romson som miljöminister – hade området högst sannolikt aldrig skyddats”
Det är snudd på rättsvidrigt.
Beslutet att göra Natura 2000-område av Ojnareskogen är inte heller något krav som kommer från EU. Det är den svenska staten som själv föreslagit att ytterligare värden ska skyddas, framför allt så kallade karsthällmarker, dessa är inte ovanliga på Gotland men i ett nationellt perspektiv mycket skyddsvärda.
Här är det lite ”men ni då” mellan parterna. Nordkalk menar att det finns andra områden med liknande värden medan naturvännerna menar att Nordkalk kan hämta sin kalk ”nån annanstans”.
Det går självklart inte att hitta någon millimeterrättvisa eller helt igenom ”sant” svar efter att alla underlag ligger klara.
I slutänden blir det en bedömningsfråga. Men denna bedömning ska inte göras utifrån känslor, politik, ideologi, ekonomi eller arbetstillfällen. Den ska göras strikt utifrån de regler som gäller.
Som plåster på såren hade miljöminister Åsa Romson (MP) med sig ett jobbpaket med ytterst oklart innehåll till Gotland.
Det enda som är klart är att det har kostat 100 miljoner ur statens kassa. Peter Larsson, samhällsvetenskaplig chef på Sveriges ingenjörer, har fått statens uppdrag att i samråd med regionen, facket och näringslivet definiera paketets innehåll.
– Regeringen är angelägen om att se Gotland som en fortsatt viktig region för kalkbrytning, förklarade ministern och det blir ju verkligen upp till bevis för hur denna läpparnas bekännelse ska överföras till verkligheten.
Jag hängdes ut på en anonym Ojnare-sida på Facebook som en som ensidigt ”fört Nordkalks talan” i frågan kring Ojnare.
För sådan är retoriken, är du inte onyanserat mot så är du med.
Jag är fortfarande varken för eller emot. Jag hade föredragit en korrekt, formell hantering enligt gällande regelverk.
Nu genar regeringen i kurvan för att stärka en kuvad minister i ett parti som behöver ett tydligare existensberättigande.
Det tycker inte jag är ett hållbart sätt att bedriva demokrati och hantera sin politiska makt.
Eva Bofride