Kan Gotland vara både en ekokommun och sträva efter att bli Årets tillväxtkommun? Frågan ställs i en artikel i gårdagens GT där ekokommunsbegreppet prövas mot verkligheten.
En politiker får kommentera, det miljöpartistiska regionrådet Isabel Enström, och hon konstaterar att det kan finnas ett motsatsförhållande mellan miljö och tillväxt och mellan raderna kan man förstå att hon pratar om konflikten miljö-kalkstensbrytning.
Frågan är dock väldigt mycket större än så och jag ser snarare miljö- och klimatutmaningarna som en av de största faktorerna för möjligheten att öka tillväxten.
Mat och energi är nyckelfrågor för miljö och klimat och det finns en enorm potential i de gröna näringarna som här kan bidra till en rejält ökad tillväxt.
Ser man tillväxt som en negativ mätare på ett samhälle rent allmänt så blir det svårt, inte bara när man tänker på miljö.
Tillväxt är ett annat ord för välstånd. För välstånd skapas av det arbete som utförs i samhället, oavsett om det är i privat eller offentlig regi.
Jobbar man till exempel politiskt för att människor ska slippa jobba så mycket som i dag krävs också en strategi för ökad tillväxt eftersom färre arbetade timmar ger färre kronor in till statskassan.
Men synen på miljö kontra tillväxt handlar också om hur man ser på den fysiska miljön och naturen. Om man ser Naturen som något som finns utanför Staden, något som ska paketeras och stängslas in så det blir lätt att hälsa på, eller om man ser naturen miljön och människan i ett naturligt samspel.
För den miljö och den natur vi har i dag har inte skapats tack vare att den fått vara i fred. Än mindre kommer den att förbli oförändrad om människan förbjuds verka i den.
Våra koldioxidutsläpp per capita är extremt höga här på Gotland på grund av liten befolkning och stor kalk- och cementindustri. Vi släpper ut 46,29 ton per individ och år jämfört med rikssnittet 7,91.
Men Gotland har också många områden som utgör riksintresse för utvinning av kalksten för kalk- och cementindustrin, den kemiska industrin samt-, järn- och stålindustrin. En fundering kan vara om detta riksintresse borde delas på hela landet?
Och hur man än ser på saken så är kalkstenen en ändlig resurs. De arbetstillfällen som skapas av kalkindustrin i dag är viktiga men om några generationer är både sten och arbetstillfällen borta. Framtiden finns inom andra områden.
För inte så länge sedan fanns det många gårdar som drevs för husbehov, man var självförsörjande. I dag är inte ens Sverige som nation självförsörjande på livsmedel. Vi importerar ungefär hälften av all mat vi äter.
Vi slänger groteska mängder mat som skulle kunna omvandlas till energi och bränsle. Lampor står på dygnet runt och antalet elektriska apparater i ett vanligt hushåll är imponerande.
Vi kör bilar på olja trots att alternativen finns och har funnits länge.
Vi är förvisso duktiga på att sortera sopor men vi borde kunna växla upp ett par snäpp för att leva upp till epitetet ekokommun.
Här måste region, näringsliv och konsumenter/medborgare dra åt varandra och åt samma håll.
Det borde alltid löna sig att göra miljösmarta val.